Novell: Fel

- Låt se. Du säger alltså att Anna brukade springa den här rundan två-tre gånger i veckan på kvällen. En runda på sju kilometer och alltid samma runda. På senare tid hade hon skaffat en ny spring-app till telefonen och den hette.. den hette... vad sa du nu..

- Zombies,.. (harkling) Den heter Zombies, Run...

- Ja, just ja. Och med den låtsas man alltså bli jagad av zombies om jag förstår dig rätt.

- Ja, eller det var det hon sa... att det lät som... som...

*****

- Det låter precis som att det är zombies överallt. Skitballt. Du borde testa, man får hur mycket adrenalin som helst. Det är bara kuta järnet.

- Äh, jag fortsätter med Runkeeper.

- Meeen Johan, vad du är tråkig. Du kan väl testa en gång i alla fall, du får låna min mobil om du vill.

- Skulle inte tro det va.

- Äh, du har blivit så trist.

*****

- Så det var det som fick dig att, så att säga planera det hela.

- Hmm..

- Du måste prata högre Johan, jag hör inte. Det ska fastna på bandet också.

- Ok... eller ja det var då jag kom på den där idén.

- Att klä ut dig till zombie och springa efter.

- Ja...

- För att inte vara så.. trist.. var det så?

- Ja...

- Och hon sprang i skymningen.

*****

- Jag sticker nu, Johan.

- Ska du köra dina zombies nu igen?

- Som om du bryr dig, men ja..

- Ha det så kul då med dina zombies i mörkret. Akta så de inte kommer några riktiga, otäcka, blodtörstiga.

- Ha, ha, haaaa. Skitkul hörru du. Puss. Ses.

*****

- Sen bytte du alltså om och genade genom skogen så att du kom ut, få se nu, det måste vara ganska nära vägen?

- (svälj) Ja...

- Fick du vänta länge.

(axelryckning)

- Du måste prata Johan. Fick du vänta länge?

- Eh, nej eller en stund kanske.

- Sen såg du henne jogga?

-Nja.. mer rusa så där som att det kanske var typ zombies i öronen... eller i appen... eller vad man säger.

- Och då började du alltså springa i skogsbrynet?

- Ja.. jag tänkte att.. (svälj).. jag tänkte att jag skulle springa en bit bort först så jag... jag sprang förbi men en bit ifrån så hon skulle se mig i ögonvrån.

- Och det gjorde hon?

- Ja...

- Och?

- Och jag sprang närmre och närmre och.. och plötsligt skrek hon... och... hon skrek så... så... nej... nej jag vill inte...

- Vi är snart klara. Försök lite till.

- Hon... hon skrek och skrek och började liksom rusa som en galning... men... men...

- Men vad då?

- Men hon sprang ju åt fel håll. Hon sprang ju helt fel... mot vägen... det skulle hon ju inte. Hon skulle ju inte det. så jag sprang efter för att stoppa.. men hon blev räddare och rusade blint och då.. och det var då jag såg ljusen på vägen och skrek...

- Vad skrek du?

- Anna... Anna...

*****

- AAAAANNNNNNNNAAAAA! DET ÄR JAAAAG! AAAAANNNNNAAAAA! STOOOOOPP! AKTAAAAA! AAAANNNNNNAAAAA!

*****

- Och det är som att... som att...

- Som vad, Johan?

- Det är som att bromsljuden aldrig tystnar. Det blir aldrig tyst. De slutar ju aldrig att skrika... De skriker och skriker... och jag hör mig själv... neeejjj... neeejjjjj...

*****

- NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ! NEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJ! 

*****

- Nej, det blev ju inte så bra det där. Ditt så kallade skämt.

- Nej, det blev lite... lite...

- Lite vad, Johan? Lite vad?

- Det blev lite... (svälj)... lite... fel.