Varför hatar vi sönder oss?

Tänk att få se en vild narval med sitt långa, skruvade horn på nosen. Osannolik, men ändå riktig. Mystisk som en enhörning. Skillnaden är att narvalen inte är ett sagoväsen, i alla fall inte än så länge.

I en namninsamling från Greenpeace uppges att Shell kan komma att få tillstånd att starta oljeprospektering med seismiska ljudtester i Arktis. I så fall används luftkanoner som skapar ljudvågor på upp till 250 dB i jakten på platser i havet där det går att borra efter olja. 250 dB. Och just det området är skyddat för narvalar, uppger Greenpeace samtidigt som man pekar på att narvalen är en av de mest ljudkänsliga djurarterna vi har på jorden. Forskare uppger att själva ljudet kan leda till att narvalar dör om de är för nära. Det är bara en effekt av en tänkt oljeutvinning. Greenpeace uppmanar oss att agera. Du och jag. Protestera här. Samtidigt påpekas att isen på Arktis fortsätter att smälta med rekordfart. Något som påverkar oss alla. Klimatförändringarna accelererar och det beror till stor del på just vår användning av oljan. Ödets ironi?

I en annan del av världen har två miljoner kvinnor och barn våldtagits i ett krig som tycks sakna slut. Eller i strider som fortsätter i en pågående fredsprocess. Sexuellt våld används som vapen. Härska och söndra. Våldta, tortera, döda och skända. Det handlar om hat. Den uppmärksammade artikeln i Läkartidningen nyligen är bland det vidrigaste jag läst. Den kommer tillbaka och tillbaka. Gör sig påmind om och om igen och det går inte att förstå hur det kan ske. I artikeln säger doktor Mukwege på Panzisjukhuset i Bukavu att "Om du planterar hat i folk kan du inte förvänta dig att få kärlek." Nej, så är det nog. Men så mycket hat. Så fruktansvärt mycket hat. Var kommer det i från?

Under tiden bryter Vattenfall brunkol i Tyskland i jakt på mer pengar. Mer klimatförstöring blir följden medan människor tvingas överge sina byar, sin hembygd. Aftonbladet uppger att tiotals miljoner ton brunkol bryts varje år i östra Tyskland. Av Vattenfall. Ett bolag som ägs av svenska staten. Förenklat sagt av oss. I en debattartikel vädjar borgmästaren i Proschim, Petra Rösch, till Vattenfall att satsa på sån energiutvinning som ger klimatvänlig och mänsklig framtid.

Här i Sverige fortsätter intoleransen att växa med hatbrott, rasism och sandlådediskussioner som följd. Rasistiska strömningar tycks växa sig allt starkare och trots att världen uppenbart krymper tycks många tro att Sverige kan isolera sig från omvärlden, stänga gränserna och att vi ändå kan behålla vår så kallade välfärd. Dagligen hör man om ofattbar rädsla för bland annat muslimer, men också om hatet som riktas mot hbtq-personer, feminister och kvinnor i största allmänhet. Och det känns så jävla inskränkt så att man vill skrika. Så fruktansvärt litet och tragiskt. Medan konsekvenserna för de drabbade kan vara så enorma.

Samtidigt matas vi med bilder och nyheter från Syrien. Om hundratals, kanske tusentals döda i förmodade gasattacker. Om människor som aldrig mer ska få drömma, skratta, gråta, leka för att de råkade leva i ett land där det pågår ett så fruktansvärt krig. För att de råkade vara på fel plats. Man klarar inte av att ta in eller ens försöka greppa omfattningen. Vad det innebär. Och vad gör omvärlden frågar man sig. Vad gör vi? Du och jag? Och åter igen dessa röster som säger, skriker, skanderar "Kom inte hit, bara! Låt dem inte komma hit!" Denna tragiska inställning och tro att just vi skulle vara så mycket bättre än någon annan. Snikenheten.

Vart är den här världen egentligen på väg? Varifrån kommer vår strävan och längtan att förgöra oss själva? Och varför allt detta hat? Ständigt detta hat. Känner mig allt mer desillusionerad, trött och cynisk. Några narvalar finns så klart inte i sikte. Inte överhuvudtaget.