Varför hatar vi sönder oss?

Tänk att få se en vild narval med sitt långa, skruvade horn på nosen. Osannolik, men ändå riktig. Mystisk som en enhörning. Skillnaden är att narvalen inte är ett sagoväsen, i alla fall inte än så länge.

I en namninsamling från Greenpeace uppges att Shell kan komma att få tillstånd att starta oljeprospektering med seismiska ljudtester i Arktis. I så fall används luftkanoner som skapar ljudvågor på upp till 250 dB i jakten på platser i havet där det går att borra efter olja. 250 dB. Och just det området är skyddat för narvalar, uppger Greenpeace samtidigt som man pekar på att narvalen är en av de mest ljudkänsliga djurarterna vi har på jorden. Forskare uppger att själva ljudet kan leda till att narvalar dör om de är för nära. Det är bara en effekt av en tänkt oljeutvinning. Greenpeace uppmanar oss att agera. Du och jag. Protestera här. Samtidigt påpekas att isen på Arktis fortsätter att smälta med rekordfart. Något som påverkar oss alla. Klimatförändringarna accelererar och det beror till stor del på just vår användning av oljan. Ödets ironi?

I en annan del av världen har två miljoner kvinnor och barn våldtagits i ett krig som tycks sakna slut. Eller i strider som fortsätter i en pågående fredsprocess. Sexuellt våld används som vapen. Härska och söndra. Våldta, tortera, döda och skända. Det handlar om hat. Den uppmärksammade artikeln i Läkartidningen nyligen är bland det vidrigaste jag läst. Den kommer tillbaka och tillbaka. Gör sig påmind om och om igen och det går inte att förstå hur det kan ske. I artikeln säger doktor Mukwege på Panzisjukhuset i Bukavu att "Om du planterar hat i folk kan du inte förvänta dig att få kärlek." Nej, så är det nog. Men så mycket hat. Så fruktansvärt mycket hat. Var kommer det i från?

Under tiden bryter Vattenfall brunkol i Tyskland i jakt på mer pengar. Mer klimatförstöring blir följden medan människor tvingas överge sina byar, sin hembygd. Aftonbladet uppger att tiotals miljoner ton brunkol bryts varje år i östra Tyskland. Av Vattenfall. Ett bolag som ägs av svenska staten. Förenklat sagt av oss. I en debattartikel vädjar borgmästaren i Proschim, Petra Rösch, till Vattenfall att satsa på sån energiutvinning som ger klimatvänlig och mänsklig framtid.

Här i Sverige fortsätter intoleransen att växa med hatbrott, rasism och sandlådediskussioner som följd. Rasistiska strömningar tycks växa sig allt starkare och trots att världen uppenbart krymper tycks många tro att Sverige kan isolera sig från omvärlden, stänga gränserna och att vi ändå kan behålla vår så kallade välfärd. Dagligen hör man om ofattbar rädsla för bland annat muslimer, men också om hatet som riktas mot hbtq-personer, feminister och kvinnor i största allmänhet. Och det känns så jävla inskränkt så att man vill skrika. Så fruktansvärt litet och tragiskt. Medan konsekvenserna för de drabbade kan vara så enorma.

Samtidigt matas vi med bilder och nyheter från Syrien. Om hundratals, kanske tusentals döda i förmodade gasattacker. Om människor som aldrig mer ska få drömma, skratta, gråta, leka för att de råkade leva i ett land där det pågår ett så fruktansvärt krig. För att de råkade vara på fel plats. Man klarar inte av att ta in eller ens försöka greppa omfattningen. Vad det innebär. Och vad gör omvärlden frågar man sig. Vad gör vi? Du och jag? Och åter igen dessa röster som säger, skriker, skanderar "Kom inte hit, bara! Låt dem inte komma hit!" Denna tragiska inställning och tro att just vi skulle vara så mycket bättre än någon annan. Snikenheten.

Vart är den här världen egentligen på väg? Varifrån kommer vår strävan och längtan att förgöra oss själva? Och varför allt detta hat? Ständigt detta hat. Känner mig allt mer desillusionerad, trött och cynisk. Några narvalar finns så klart inte i sikte. Inte överhuvudtaget.

Det där med att komma ut

Man får väl börja med att säga typ Grattis Anton, eller vad säger man? Fotbollsspelaren Anton Hysén har i alla fall kommit ut som homosexuell och det måste vara himla skönt för honom att slippa hålla det hemligt. Visa sitt rätta jag. Men nog är det konstigt att något så självklart kan vara så hotfullt! Konstigt att så många är så rädda för det där med homosexualitet. Så rädda att många, många, många andra känner sig tvingade att ljuga om sin läggning.

Manlig fotboll - där spelarna efter varje mål kastar sig i en enda stor ormgrop, eller i alla fall kramas innerligt - har tydligen kusligt låg tolerans när det gäller homosexualitet. 2011. Tragiskt. Tur då att det finns modiga personer som vågar stå för vilka de är och som vågar gå före. Det behövdes. Tydligen.

Och egentligen vet jag inte varför jag bloggar om detta med tanke på att det skulle vara så självklart att komma ut så att ingen ens höjde på ögonbrynet. Men dessvärre är det ju inte så.

lite hbt

Lite trött. Har suttit på en buss större delen av dagen och har liksom aldrig vaknat. Det kanske är förklaringen.

På bussen läste jag i alla fall en artikel i SvD om situationen för hbt-personer runt om i Europa. En artikel som jag så gärna ville länka till, men så fanns den så klart inte på nätet. Eller jag kanske bara inte hittade den. Men det ser i alla fall så olika ut i olika europeiska länder. Så fruktansvärt olika där det i vissa länder närmar sig förföljelse, eller vad ska man kalla det?! Jo, det är väl det man ska kalla det.

Litauen. Om jag minns rätt sa artikeln bland annat att homosexuella inte får jobba som lärare där eftersom man tror att de ska påverka barnen. Indoktrinera? Vad är det frågan om? År 2010. Har vi inte kommit längre?

Jag blir så ledsen för de personer som varje dag tvingas gå ut i sin verklighet och låtsas vara någon annan än de är. Och jag blir så ledsen för de ungdomar som tvingas sitta i skolor där de vet att homosexuella inte får jobba, samtidigt som de kanske brottas med sin egen sexuella identitet. Och jag blir så ledsen över att man inte har kommit längre. Att vi inte har kommit längre.

Att det ens ska behöva reflekteras över om folk är homo-, bi- eller transsexuella. Folk är väl som folk är mest. Lite trötta, lite glada, lite långa, lite homo, lite tankfulla, lite galna, lite hetero, lite arga, lite rädda, lite utåtriktade och lite tyckande. Och så lite mer. Men vem bryr sig?! Det har väl alltid funnits folk som är lite långa. Inget att hänga upp sig på. Inte 2010.

Men så finns det folk som åker buss nästan hela dagen och det kan däremot kännas ganska tveksamt.