I en tid av "hen"

Uppdaterar detta inlägg med denna länk till dagensmedia.se som följd av DNs hen-förbud. I övrigt inget ändrat.
...........................................

De senaste dagarna har jag haft ett litet ord som bråkat och bubblat i bakhuvudet. Töjt sig och varit både kantigt och mjukt. Försökt hitta sin plats och nu börjat hamna rätt. Kanske inte naturligt i ordförrådet men i sin betydelse. För mig.

Ordet är "hen".

Hen.

Det är ju inte precis ett ord som varit lätt att missa eftersom det talas flitigt om det på twitter och i TV, radio och tidningar. Diskuteras vid fikabord och funderas på i tunnelbanevagnar. Av både tjejer och killar. Han och hon. Kvinnor och män. Hen.

För mig har ordet fått en naturlig betydelse som ersättning för han och hon när det handlar om könsneutrala saker. Istället för att säga "han" eller "hon" när det inte behövs och istället för att skriva "hon/han" så funkar det utmärkt med "hen". Varför könsbestämma något som inte måste könsbestämmas? Varför könsbestämma någon när någon bara fungerar som exempel för en hel grupp? Framförallt när det lägger en bild i huvudet på den som tar emot budskapet. Som exempel:
"I en sån situation gör polisen först XXX innan hon YYY" jämfört med "I en sån situation gör polisen först XXX innan han YYY". I alla fall jag får två olika bilder. Sedan spelar det ingen roll vad man byter ut polisen mot, exempelvis läraren, prästen, läkaren osv. I de lägena är ordet hen fantastiskt.

Men när man användar ordet hen i tron att det inte ska bli någon skillnad mellan flickor och pojkar så tror jag att man är fel ute. Man försöker göra det för lätt för sig medan det kan bli så fel. Med risk för att jag kan minnas fel så hörde jag häromdagen en debatt mellan en pappa och en forskare (tror jag att det var) i Studio Ett i P1. Pappan använde ordet hen om barnen för att det inte skulle bli någon skillnad i vad de upplevde att de kunde och fick göra. Han gav som exempel att pojken då kunde springa runt i prinsessklänning och vifta med svärd. Om jag minns rätt vill säga.

Vi har inte kallat våra barn för hen. Stortjejen är väl medveten om att hon är tjej och hennes lillebror att han är kille. Varför måste begränsningarna sitta i det? Om man ser till exemplet som framhölls av pappan ovan så kan jag berätta att här springer sonen gärna runt i klänning viftandes sin storasysters svärd. När han är polis eller snickare har han alltid röda lackskor på sig. Varför vet vi inte men vi ifrågasätter inte heller. Det är viktigt för honom och då är det viktigt för oss. Om vi kallade dem för hen så skulle snart treåriga sonen inte vara mindre medveten om att han har snopp och storasyster snippa precis som storasyster också var medveten om det när hon var i hans ålder. Det märker barnen oavsett om man kallar dem han, hon eller hen.

Snarare handlar det väl om vilken bild vi som föräldrar, som vuxna visar av oss själva. Hur jämställd är man som förälder? Hur delar man på hushållssysslorna? Arbetet? Hur umgås man med just barnen? Hur pratar du om män? Om kvinnor? Osv, osv. Är du inte jämställd så spelar det ändå ingen roll hur mycket du tjatar om hen. Barn ser, hör och lär.

Enligt min bedömning är det bättre att få vara trygg med den person man är och i det ingår att vara kvinna eller man, pojke eller flicka. Men det gäller också att få vara trygg i att vi har samma förutsättningar oavsett vårt kön. Oavsett sexuell läggning. Och ja jag vet att vi inte är där ännu, men vi hamnar inte där genom att gömma våra kön i hen. Men ett sätt att komma lite längre kanske ändå är att använda hen just i de lägen då det verkligen är befogat att vara könsneutral.

Nu får det nöta lite till. Hen.