Den lilla rojalisten

Var ute på hund- och somna bebispromenad när jag hörde på radio, tror att det var Mix Megapol, att folk fick ringa in och komma med namnförslag. Någon föreslog Adelina(?)-Fredrika och då kom misstankarna om att det var tassande av små prinsess- eller prinsfötter på gång. För namnet lät ju kungligt värre. Strax efteråt fick jag det bekräftat i Ekosändningen i P4 - en av huvudnyheterna. Och det är det väl med tanke på att det blir en tronarvinge om allt går vägen med graviditeten. Men ändå..
Kom hem och hann berätta för den lilla rojalisten, stortjejen, innan hon somnade och hon blev så klart jätteglad. Men att det inte skulle bli förrän i mars kändes ju inte lika kul. Evinnerlig väntan!

För kungahuset måste det i alla fall vara en riktigt trevlig nyhet. Bortsett från det underbara att få barn/barnbarn/syskonbarn etc som det är för alla familjer som får tillökning, så blir det ju fokus på någonting annat än på den ofrivillige monarken. Det flyttas ju mot en kommande (ofrivillig?) monark..

Läs mer: Kungahuset, DN 1, 2, Svd, Ekot

I början av en sagovärld

Det blev en tvådagarstripp till Astrid Lindgrens värld även i år. Till lycka för hela familjen tror jag. Till och med lillasyster som bara är fyra och en halv månad satt totalt och fullkomligt fängslad när Emils familj hade sångstund. Hon var helt fascinerad. Och helt fascinerande.

Sonen levde också med i allt skådespel. Minst lika fascinerad. Helt fängslad. I en butik förälskade han sig i mjukisapan Herr Nilsson som var alldeles för dyr. Men som ändå köptes i smyg av hans pappa... Lycka när han sedan fick den. Stortjejen såg fram emot Bröderna Lejonhjärta som hon inte fick titta på förra året. Och inte läst. Nu visste hon knappt vad det skulle handla om, mer än att det kunde bli spännande. Och det blev det. Vi satt tätt, tätt tillsammans och tittade, hon och jag. Och jag vet inte vem av oss som tyckte att det var bäst. Vem som fängslades mest.

Just Bröderna Lejonhjärta var min favorit när jag var liten och jag skrev till Astrid för att fråga vad som hände sedan. Efter Nangilima. Hon svarade faktiskt och berättade. Men brevet försvann och någonstans bleknade historien bort från minnet. Tyvärr.

Det var i alla fall med lite sorg man åkte hemåt, bort från sagan. Äventyret. Platsen där barn får vara så mycket barn och föräldrar lätt blir det också. Inser att det låter som ren reklam för stället, men jag är faktiskt helt såld. Det är fantastiskt!

Idag blev det sväng till biblioteket för att låna boken. Bröderna Lejonhjärta. Och börja läsa. Vi hann första kapitlet där Jonatan berättar om Nangijala och vid kapitlets slut ville stortjejen inte att vi skulle sluta och jag ville inte heller. Men det blev så enormt, himla sent igår så jag tvingade mig att vara vuxen - så där tråkigt, förståndigt och knastertorrt vuxen - och säga Nej. Vi fortsätter imorgon. Jag kan knappt bärga mig!

Det där med att baka...

.. vill bara inte lyckas. Inte riktigt bra i alla fall. Idag blir det - förhoppningsvis - smulpaj på frysta rabarber. Men konstigt nog blev det bara en stor kladdig klump av pajdegen. Troligen kombination av för varmt margarin och för lång tid i matberedaren. Visste inte riktigt vilket fel jag skulle göra, så jag satsade på båda..

Den kladdiga degen kunde bara smulas ut över en liten del av formen. Såg inte klokt ut. Därför togs den bort (utom just några smulor) - ställdes in i frysen en stund - och förhoppningsvis går den att smula sedan. Hmm. Fortsättning kanske följer...

Tystnad på allra högsta volym

Somliga dagar. Somliga dagar är lite mer krävande än andra, trots att man inte gör så mycket. Det är mer öronen som skavs sönder av ljud som tränger undan allt som liknar tankar och helst vill man krypa undan i något litet hörn med ett täcke över sig. Ett tjockt. Som stänger undan alla ljud. Men det blir nog för varmt även en regnig sommardag.

Sonen är inne i en väldigt ljudlig period. Glad, men ljudlig. Munnen går precis oavbrutet och mest handlar det om att såga och borra, spika och hamra. Brrrrrr, brrrrrrrr, BRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!!!!!!!!!! Idag har pratandet/skrikandet/ropandet varit minst sagt ihärdigt och i stort sett bara avbrutits av stunder då han spelat munspel det högsta han kan. Med lycklig min.

Och så förstås "Pappa åga, pappa borra? BRRRRRRRRRRRRRRRR!!!!!???? Pappa borra BRRRRRRRRRRRRR!!!!!!!!!!!!!!!!"

(Ur ett genusperspektiv låter just detta verkligen stereotypt, men det är den krassa verkligheten...)

Och visst är det underbart med en glad liten kille och visst ska man passa på att njuta, för rätt var det är så är han stor och vill för allt i världen inte ha sin töntiga pappa i närheten. Jag vet! Men man vill gärna njuta av lite tysta stunder med...

Ibland fantiserar jag om att det gick att köpa en skiva med tystnad. Och somliga dagar, när öronen behövde vila en stund, så kunde man dra på stereon på högsta volym så att en bedövande tystnad överröstade allt. En liten stund i alla fall.

Alla barn som fortfarande går att rädda

När det händer fasansfulla saker, som i Norge nyligen, tenderar vi att fastna. Allt vi pratar och läser om och nästan allt som rapporteras om är knutet till just det som hänt. Inget konstigt i det. Kanske snarare en väldigt naturlig reaktion. Framförallt när det är så nära. Samtidigt gäller det att inte glömma bort det som händer i andra delar av världen. Sånt som också kan vara fasansfullt, men på ett helt annat sätt.

I Östafrika har en livsfarlig kombination av torka, pågående konflikter och eskalerande matpriser lett till svår undernäring och miljontals barn och kvinnor riskerar nu att dö. UNICEF finns på plats och gör allt de kan för att rädda barnens liv genom att se till att människorna får rent vatten, näring, vård och mediciner.

Du kan också vara med och rädda liv! SMS:a LIV till 72 900 och skänk 50 kr. Det räcker till 13 påsar nötkräm mot undernäring eller 29 påsar vätskeersättning. Tre påsar nötkräm om dagen kan vara allt som krävs för att rädda livet på ett undernärt barn. Du kan även ge en gåva till Östafrikas barn här!

Läs mer om vad UNICEF gör för barnen på Afrikas horn.

I en sommarstuga. Utan att förstå.

Sitter i en sommarstuga där jag tillbringade mina barndoms somrar och försöker fånga något av känslan från då till mina barn nu. Det går väl så där. Men något får de väl i alla fall med sig. Och återigen gäller det att inte fastna i sina egna minnen. Utan skapa nya.

Samtidigt är det så ohyggligt svårt att ta till sig vad som hänt i Norge. Det går inte att greppa. Nästan inte alls. Var ska man börja försöka förstå? Och hur?

Dagen efter det att Estonia sjönk sände jag radionyheter. Stod i nyhetsstudion hela dagen och öste ut de fakta som fanns och de spekulationer som gjordes. Siffror. Döda. Saknade. Sörjande. Chockade. Det var ohämmat. Hela landet var nog i chock. Och inom media kunde vi inte bromsa. Det rusade på.

Först på kvällen, i lugnet, började jag kunna ta in något litet av det som hänt. Att det inträffat en så fasansfull olycka. Att det faktiskt hänt. Men omfattningen.. nej. Det går ju inte. Ungefär som nu. Det är ofattbart. Man matas med siffror, tankar, tyckanden, fakta och spekulationer. Men det går ju inte att ta in det som verkligen hänt. Inte alls.

Mina barn är lyckligt ovetande. Stortjejen är tillräckligt stor för att på något sätt ta in grymhet. Men det är just det. Att stortjejen precis är tillräckligt stor. För att på något sätt ta in grymhet. Hur mycket ska man då berätta? Hur ska ett barn förstå något av det man själv inte kan ta in?

Vi går och leker istället. På lekplatsen på den närliggande campingen. Gungar lite och hoppar på den stora, uppblåsta luftkudden. Studs, studs. Studs. Och går ut en stund på bryggan för att se, ja vad vet jag?

På hemvägen jagar vi varandra i regnet och de får leka flygplan. Stortjejen och sonen. Flyger en i taget och de skrattar så att de tjuter och jag skrattar för att de skrattar. Så jagar vi varandra en stund till. Och just i den stunden finns nog bara lycka. Trots allt.

Nu kväll med ett glas rött och lite skrivande. Och tänkande. Kan fortfarande inte ta in det hemska som hänt. Det finns inga trådar man vill eller vågar börja nysta i. Och jag sitter ändå här borta. I en sommarstuga i Sverige. I någon slags inbillad trygghet. Oändligt tacksam för att ha mina barn hos mig.

Att äta stora skedar med smör

Sonen fick en stor klick smör till att mosa ner i potatisen idag, men valde att stoppa in hela klicken i munnen istället och tugga med ett saligt leende. Själv fick jag ett svagt illamående med ett stänk av flashback till barndomen. Då hände det att bästa kompisen stod på en stol framför öppen kylskåpsdörr och åt direkt ur smörpaketet. Med en matsked. Och med samma saliga leende. Han erbjöd mig alltid att smaka, för det gör ju en allra bästa kompis.

Men jag sa alltid nej.