Känner hur jag sakta kvävs

Det var en jobbig vår på jobbet. Faktiskt skitjobbig. Allt handlade om pengar, pengar, pengar och hur mycket det går att dra in. Som alla kan dra in. Var och en. Och det är väl inget konstigt med det egentligen. Är ekonomin tuff så är den.

Sen kom sommaren, semestrar och bortkoppling, så där som det ska vara. Och när vi kom tillbaka hade pengaskramlet faktiskt avtagit. Allt handlade inte om kronor, inte enbart i alla fall. Istället kunde vi försiktigt börja ta tag i gamla projekt som legat på is. Damma av gamla bollar och försiktigt sätta dem i rullning. I alla fall peta på dem och det kändes bra.

Men det tände aldrig till igen. Glöden har inte kommit tillbaka, utan det känns mer klaustrofobiskt just nu. Luften håller på att ta slut och armarna vevar panikartat. Ge mig rymd. Men nej, det blir inget lustfyllt utan handlar mer om att beta av. En sak i taget. Och ändå står man alltså och vevar och stampar och kommer inte framåt. Det kanske är höstblues. Vad vet jag.

Imorgon är det i alla fall november och dessvärre årets tristaste månad. Jag vet hur negativt det låter, men den har en förmåga att tynga ner en. Regn, mörker och vattenpölar. Immiga bilrutor och en lång, väntande vinter. I bilradion spelar jag om och om igen Winnerbäcks "Elden" och fastnar i textraden "Men det var längesen, ja, det var evigheter sen nånting brann, i alla fall nära mig". Suckar.

Kanske är det åldersnoja som gör sig påmind. Igen. Eller en kombination av noja och blues. Motigt är det i alla fall och det känns som att jag vill trycka någonting ifrån mig. Bortåt. Vet bara inte vad eller åt vilket håll. Men det är något som tynger.

November som sagt. Det småduggar ute. I tvättstugan väntar en tvätt på att hängas.

"Vart tog den där elden vägen, vart tog elden vägen?"

I väntan på en storm

Under dagen har de höjt till en klass 3-varning. De väderkunniga på SMHI. Stormen Simone är på väg, men det känns lite overkligt att titta ut och se regnet falla mellan helt stilla träd. Inte en vindpust trots hotet om vindbyar med orkanstyrka. Det är väl det berömda lugnet före stormen och under natten kommer väl takpannorna att rassla iväg över gräsmattan och landa mot grannens nyanlagda staket.

Det överhängande stormhotet fick mig i alla fall att lägga in slutspurten i trädgården och garaget. På en halvtimma rensades allt löst undan från gräsmatta, sandlåda och framsida. Grillen tömdes och ställdes undan. Cyklarna, trampbilen, gräsklipparen, skottkärran, alla spadarna, baljorna med leksaker, den halvslipade dörren och allt det andra städades bort från garagegolvet och bilen kördes in. Bilen kördes in i garaget. Sedan ritades ett kors i taket. Bildligt talat. Ingen trodde att det var möjligt.

Det återstår att se vad stormen verkligen för med sig. Imorgon är det meningen att jag ska åka tåg. Hur det nu blir med det.

Övertrötta familjen

Det blev en obehagligt tidig morgon igår. I alla fall när man redan hade sömnbrist innan. Frugan skulle till sjukhuset och hade fått tid redan kvart i sju, svärföräldrarna är bortresta och att be en kompis komma över och passa barn eller skjutsa kvart i sex på morgonen. Nej. Den möjligheten har vi tyvärr inte.

Därför blev det alltså tidig uppgång för alla, in i bilen och iväg. Frugan lämnades av i god tid och vi andra käkade medhavda mackor på sjukhusparkeringen. Mörkt och regnigt var det, men i bilen väldigt mysigt. Sedan mot dagis, morgonfritids och jobb. Allt väl så långt. 

Framåt eftermiddagen var det  simskola för de två största, men även jag och lilltjejen skulle bada och det var då det började skära sig. Lilltjejen kom först jublande och skrek "BAAAADHUUUSET, men så vände det tvärt. Hon skulle plötsligt inte följa med från dagis, inte ta på skor, inte jacka, inte mössa, inte gå med till bilen, inte gå in i bilen, inte sätta sig ner i bilen, brottas när hon skulle spännas fast. Ja, ni förstår. 

Väl framme fortsatte det i samma stil tills vi kom in i omklädningsrummet. Då tog istället mellankillen över och skulle inte klä av sig eftersom han inte fick eget skåp (vi hade inte fler hänglås), inte ta på badkläder osv, osv, osv. Övertröttheten gjorde sig minst sagt påminnd. 

Väl inne vid bassängerna funkade som tur var allt strålande hela tiden och likadant vid duschandet efteråt. Inte bara strålande, utan fantastiskt. Och jag försökte verkligen hänga fast vid den känslan, jag lovar att jag försökte. Inte bara försökte utan bet mig verkligen fast, men sedan satte det igång igen och känslan slet sig. Inte klä på, inte göra si och inte göra så. Springa iväg med saker, springa och gömma sig osv, osv, osv. Ja ni förstår nu med.

Det var väl inte så farligt. Nej, egentligen inte. De var ju övertrötta och de är barn. Då kan det ju bli så. Och jag var så klart den lugna, förstående pappan som tog det hela med sans och ro. Visst var det så. Eller, njaaaa, kanske inte riktigt...

Dessvärre var jag också alldeles övertrött och det jobbiga var att efter ett tag - såväl före som efter badet - märkte jag hur jag blev en sån där förälder som man ibland ser och tänker att sån där förälder vill man verkligen inte vara. Ni vet den där som är sur, arg och grinig på nivån "jag orkar inte bry mig att andra föräldrar ser ogillande på mig för att jag är en sån här sur, arg och grinig förälder". En sån förälder. Och det just så det blev och jag skämdes något fruktansvärt men orkade helt enkelt inte göra något åt det. Orkade inte ta tag i mig själv och skrika SKÄRPNING FARSAN! SLUTA VARA SUR, ARG OCH GRINIG! Trist. Jag vet.

Väl hemma var vi faktiskt ändå ganska sams igen och det resten av kvällen. Självklart blev det förlåt sagda kors och tvärs och allt kändes bra igen. För alla, tror jag. Och nu ikväll känns det som att vi börjar komma ifatt. Vi är ganska mycket o-övertrötta och bara vanligt trötta, var skiljelinjen nu går mellan dessa tillstånd. Men det är väl kanske det där med humöret.

Man får trösta sig med att det blir inte så där dumt så ofta - och när det blir det finns det många chanser att bli sams. Och vi brukar alltid ta dem.

Blöder efter närkamp med alligator

Idag var första dagen jag kände att vad skönt, nu är det höst. Jag kan leva med detta. Tidigare har jag mest gått runt och funderat på att jag för första gången förstår de som flyttar till Spanien över vintern. På riktigt förstått grejen med att fly till det lite varmare. Lekt med tanken att man kanske skulle. Inte på allvar, men ändå. Men idag. Så grymt skön höstdag att vi kan släppa sommaren och Spanien för ett tag.

Ungarna sprang runt bland höstlöven och plockade kastanjer och dessutom fick båten komma upp på land och trädgårdsmöblerna ställdes undan för vinterförvaring. Såna saker bidrar ju också till att man accepterar att sommaren definitivt är slut. För den här gången.

Det enda trista var följden av att jag skulle prova hacka vitkål i vår "alligator" som vi fick i julklapp någon gång. Det gick inte kan jag säga. Å andra sidan har jag aldrig lyckats hacka någonting med den, så jag är inte förvånad, men det är något man bör tala tyst om bland "alligator"-älskare. Det är lite som att svära i kyrkan, har jag märkt. En "alligator" kan tydligen vara bland det bästa som någonsin skapats av människohand, även om jag som sagt inte förstått storheten. Överhuvudtaget. Men det trista var inte att den inte funkade nu heller, utan att när jag skulle göra rent grejen lyckades jag skära mig på högerhandens ALLA fingertoppar. Hur klantigt är inte det? Jo, riktigt klantigt.

Men i alla fall. Idag är första dagen i resten av ditt liv, som man säger. En dag med grymt väder och blödande fingertoppar. Det är höst helt enkelt och vi stannar där vi är.

Genus.

Jag är ingen genusvetare, men jag är pappa till tre barn - två flickor och en pojke -  och det gör mig så ledsen och förbannad när jag tänker på att de kommer att behandlas olika och ha olika förutsättningar i livet på grund av sitt kön. Andra saker kommer såklart också att spela in så otroligt mycket, men de kommer sannolikt aldrig att komma ifrån vilket kön de har. Aldrig. I alla fall inte som det ser ut i samhället idag. Och nu pratar jag om sådant där kön inte borde vara relevant.

Därmed inte sagt att de inte kan bli vad de vill. För det kan de bli. De kan bli precis vad som helst eftersom ingen har rätt att påstå motsatsen. Barn har rätt att bli vad de vill oavsett om det är koreograf, bonde, brandman, statsminister, sjuksköterska, lärare, VD, artist, astronaut, ballerina, präst, butiksbiträde, domare, journalist, växeltelefonist, superhjälte, gatsopare, bagare, polis, skådespelare, optiker, hästskötare, bilskrotare, ja du förstår vad jag menar. There is no limit, not even the sky. Det är vår förbannade rätt som vuxna att backa upp framtidsdrömmarna, uppmuntra och stötta. De kan bli vad de vill. Du kan bli vad du vill.

Men kan de det? Ja, varför inte. Självklart kan de det. Men kan de bli det på samma villkor? Nej, troligtvis är det inte så. Inom exempelvis vissa yrkesval kommer min son att ha större sannolikhet att "lyckas" än mina döttrar. ENBART PÅ GRUND AV SITT KÖN. Det är ju hur sjukt som helst.

Som sagt, jag är ingen genusvetare men jag är pappa. En pappa som varenda dag läser artiklar, blogginlägg och tweets om det ojämställda här i vad som ska vara ett av världens mest jämställda länder. Som också gång på gång märker hur "små" detaljer här och var gör skillnad på kvinnor och män där det inte borde vara någon skillnad alls. Ibland handlar det om ordval, ibland fotovinklar, ibland något annat. Och jag märker ändå säkert inte ens hälften samtidigt som jag med all säkerhet bidrar till att cementera just dessa skillnader mer än jag vill erkänna eller förstår.

Min äldsta dotter fyller 20 år 2025. Då vill jag att hon blir bedömd utifrån hur hon är och vad hon kan som människa, inte utifrån hur hon är och vad hon kan som kvinna. Jag vill att hon ska ha samma förutsättningar som sin bror har när han fyller 20. Jag vill inte hon ska behöva bli förminskad för att hon är kvinna eller förbisprungen av män bara för att de är just män. Det är så mycket en vill när det gäller barnen, men just det som jag just skrev ska en inte ens behöva skriva. Inte ens tänka. Det ska ju bara vara självklart. Och det tycker jag inte för att jag är pappa till två döttrar, utan för att jag är människa.