Sju minuter av rent självplågeri

Vet inte vad som egentligen ligger bakom. Om det är en längtan efter att vara en av alla andra som självgott berättar om hur de tränat NU IGEN, eller en ålderskris eller bara den där känslan när man råkar se sig själv i en helkroppsspegel. Kanske är den en släng av masochism. Har i alla fall försökt mig på lite träning.

Löpning har jag visserligen hållit på med till och från ett tag och det i sig är ju alltid en speciell känsla, visserligen varierande någonstans mellan döden och paradiset, men speciell. Annan träning däremot.

Laddade ner en app med ett sju minuters träningsprogram. Tänkte att det egentligen var löjligt eftersom sju minuter inte är någonting. Det kan inte vara jobbigt. Går bara inte. Sju minuter är bara... sju minuter. Men så provade jag och efter sju minuter var jag någonstans mellan nära döden och död. Helt och hållet slut. Visserligen säger det kanske betydligt mer om mig om mitt bedrövliga tillstånd än om träningsprogrammet, men ändå. Fast nu var det ju så att jag tyckte att sju minuter inte var mycket att komma med. Nästan pinsamt lite. Därför körde jag en vända till. Sju fruktansvärda, plågsamma minuter till. Blodsockerfallet som följde var inte nådigt. Inte alls. Därför länsades godisskåpet och efter det kändes det som att jag på något sätt hamnat på minus.

Så här tre dagar senare har jag fortfarande ont i muskler jag glömt bort att jag hade. Det lockar inte att prova igen, men sju minuter... Tja, sju minuter är ju ändå bara sju minuter...

#pappaliv - Men för helvete!

Stortjejen har gått runt och nynnat "nanananananana for the fuck´s sake... nanananananana for the fuck´s sake..." och jag har höjt lite snett på ögonbrynen och försökt att på så sätt ge ett milt, vuxet ogillande. Alltså försökt vara lite föräldralik, helt enkelt. Det har väl inte riktigt gått hem.
- Men det är ju den låten vi ska dansa till på gympaavslutningen, pappa.
Så har hon velat lyssna på den på Spotify, men har ingen aning om vad gruppen heter. Och jag har inte velat leka detektiv i det här fallet. Grymtat lite om svordomar medan hon istället nynnat vidare. "nanananananana for the fuck´s sake..."

Ett par dagar senare hördes åter frasen nynnas fram, den här gången följt av lilltjejens härmande "fack sejk, fack sejk" och då var en gräns passerad. Kanske ingen stor sak och kanske aningen präktigt av mig, men ändå. En tvååring. Vad tänker man? Jo: "För helvete, nu får det väl ändå räcka!". Och vad säger man? Jo:
- Hörrni, jag vill faktiskt inte att ni säger så där.

Sen har det faktiskt varit tyst med just den låten. Och nu kan jag trots allt inte låta bli att gå runt med lite dåligt samvete. Inte mycket, men ändå ett litet gnag. Vill egentligen bara säga till mig själv att "For the fuck´s sake, let it be." Men får ta det när jag kollat så de verkligen har somnat.

---------
Och nu när det gått en tid vet jag skamset att det som de försökte sjunga faktiskt var "What does the fox say" och så skäms jag lite till...

#sisyfosarbete - Ingen människa en köksö

Städning alltså. Finns det något som borde kallas evighetsprojekt så är det väl städning. När vi skaffade vårt första hus och började renovera så var det många uppmuntrande lustigkurrar som sa att "Så snart ni renoverat klart så är det bara att börja om igen.". Det var ju jättekul att höra. Oavsett så stämmer det helt klart in på ett annat område: Städning.

Vi har börjat ett nytt projekt där vi ska gå igenom och städa grundligt/röja ur ett rum i taget. Vi har börjat med köket. För att försöka göra det lite - inte roligare, men - mer överkomligt har vi skrivit en lång lista så att man får stryka över ofta. Exempelvis "Skåpet under diskbänken", "Skåpet ovanför kylen", osv. Man börjar ju skratta redan där. Eller gråta.

Första fem strykningarna gick ganska snabbt. Men det kan ju bero på att man valde det enklaste. Nu går det trögare kan jag säga. Och hela tiden kretsar vi runt köksön som är överbelamrad med pappershögar. Som sorterats om i nya pappershögar. Som sorterats om i nya pappershögar. Som sorterats om... Ingen av oss vill vara den som tar tag i detta sisyfosarbete bland sisyfosarbeten.

När vi ändå en dag förhoppningsvis bitit i det sura äpplet och tagit oss igenom köket (vid sidan av alla annan vardagsstädning) så väntar hallen, vardagsrummet, badrummet, vårat rum, småbarnens rum, stortjejens rum, stora förrådet, lilla förrådet, matkällaren, tvättstugan... AAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHH....

"Och så snart ni hunnit klart är det bara att börja om igen."

Städning alltså. Finns det något som borde kallas evighetsprojekt så är det väl städning.

Vriden arkitektur genom en kameralins

Turning Torso en mulen dag i november.

He is singing in the rain

Som vanligt blev det sånt där motstånd det blir när man ska klä på barn som ska ut i regnet. Eller som det numer är här hemma - barn som ska ut. Eller kläs på, för den delen. Mellankillen ville inte och då ville inte lilltjejen och då ville mellankillen ännu mindre och så håller det på. Önskar jag kunde säga att jag själv tog det hela med ro, men ingen är perfekt. Det var i alla fall dags för somnapromenad där det var den minsta som skulle somna, eller "håva vagnen" som hon säger. Och regnet skvalade.

Väl ute så blev det suck och stön från mellankillen ungefär halva promenaden, vad jag än försökte avleda med. Men när vi passerat den magiska punkten då mellankillen förstod att nu var vi faktiskt på hemväg igen - på riktigt - då vände allt. Då blev det plötsligt härligt att plaska i varenda vattenpöl och sparka i varenda rännil. Gå med armarna utsträckta för att uppleva regnet. Njuta av att det stänker mot jackans huva. Lyssna.

Det är i de stunderna det är så fantastiskt njutningsfullt att vara pappa. Inte för att det regnar, utan trots att det regnar och trots att man egentligen bara vill in och värma sig för att man har glömt vantar och fingrarna krampar runt barnvagnens handtag. Det är så underbart och se hur ens barn upplever något med alla sina sinnen och bara tar in. Låter sig omfamnas av nuet.

Väl hemma stannar han ute och hoppar i vattenpölar, bär hinkar med vatten kors och tvärs i trädgården, pysslar i lekstugan och mår toppen. Lilltjejen sover i vagnen och själv värmer jag mig. Dricker kaffe. Och skriver.