Kontoret

Tänk vad stor del man tillbringar på jobbet när man är den som inte är föräldraledig. I veckorna är det ju mer vakentid på jobbet än hemma, känns det som i alla fall. Trots det har jag hur trist kontor som helst.

Det finns en skillnad som jag ofta tänker på när det börjar nya personer hos oss. Det är att kvinnor har sina kontor fina redan efter första dagen (en aning hårddraget och stereotypt). Men ganska snabbt finns det i alla fall vanligtvis växter, foton på familjen och lite prydnadssaker. Eller liknande. De skapar ett kontor som man trivs i.

Män är ofta inte lika snabba. Enligt min erfarenhet i alla fall. Själv har jag haft mitt nuvarande kontor i drygt ett år. Jag har inte lyckats få dit en enda växt, inte en prydnadssak och på väggarna sitter samma gamla kartor(!) som min föregångare satte upp. Ok, jag har fått upp några utskrivna foton, men inte på familjen. Det är ju tragiskt när man tänker efter. De uppsatta fotona ser dessutom inte ut som att de satts upp för att vara fina. Glädjas. Ser mer ut som kom-ihåg-lappar, slarvigt uppnålade på väggen.

Suck.

Tårar är väl bara manligt.. eller..?

Idag läste vi ut Bröderna Lejonhjärta jag och stortjejen. Den är sååååå fantastisk så att man ryser och man vill att den aldrig ska ta slut samtidigt som man vill komma till upplösningen för att se hur det går (trots att man läst den typ hur många gånger som helst och kanske borde ha vuxit ur målgruppen). Dottern som upplevde den för första gången tyckte att den var hur spännande som helst och ville att vi bara skulle fortsätta och fortsätta att läsa och jag var inte nödbedd. Inte alls.

När vi kom till slutet (Varning - spoiler alert!) så kände jag hur det stockade sig i halsen och det blev nästan svårt att läsa och sista meningen när Skorpan säger att han ser ljuset i Nagilima (ursäkta, m om det nu var någon som inte visste hur boken slutar) då blev det till att pressa fram orden.

Stortjejen tyckte inte alls att det var SÅ sorgligt och sa strax innan att hon på sätt och viss önskade att de skulle dö så att Skorpan fick träffa sin "farfar" igen. Hennes pappa är tydligen betydligt blödigare.

Sedan berättade jag att jag - när jag var barn - skrev till Astrid Lindgren och frågade hur det gick sedan. Och att hon svarade. Men brevet kom bort och jag mindes inte så tydligt vad som stod där. Men som väl är finns ju internet. Efter lite googlande så hittade jag en blogg som kortfattat berättade. Och dessutom var bloggen ganska trevlig, så det blev liksom två flugor i en smäll.

Fundering om jämställdhet på dagis

Det är skönt det där när var sak har sin plats. Så att man hittar. Kastrullerna ska så i kastrullskåpet, hammaren ska ligga i verktygslådan, dammsugaren ska stå i städskåpet, killarna ska leka i bilrummet och tjejerna i dockvrån.

Eller vänta nu. Hur blev det där, egentligen?

På sonens nya dagis finns det flera rum med tydlig uppdelning av vad som ska vara var. I ett av rummen finns bilar och bilbana, i ett annat finns storlego och klotsar och i ett tredje finns dockor, kökssaker och utklädningskläder. Det kan ju finnas en tanke med detta. Att respektive lekar kan ta plats och att det därför är enklast att separera dem. Att det blir brötigt när tjejerna leker med bilar över hela golvet och när killarna kör runt med dockvagnarna för att hinna till affären och prova nya kläder. Det kan ju bli krockar. Det kanske är det som är den bakomliggande tanken.

Så här ser det nog ut på många förskolor/dagis i det här landet. Dvs att man delat upp lekredskapen på det här sättet och som sagt, kanske inget fel i det. Däremot finns det nog, dessvärre, ett ganska könsstereotypt tänkande bakom eller kanske ingen tanke alls. Det kanske är just det. Att man inte tänkt. Att man dessutom av gammal vana visar den nya pojken direkt till bilrummet och att man andra dagen direkt styr in honom i legorummet.

Som medföljande pappa under inskolningen försökte jag visa en motvikt och styrde honom gång på gång till dockor, spis och leksaksmat. Och där trivdes han faktiskt bäst, även om han utomhus valde att i stort sett uteslutande gräva med grävskopa. Och nej. Det var inte duktigt av mig.

Det jag inte behöver

I bakgrunden sitter en av ungdomsårens idoler i TV:n och berättar. Och spelar. Eva Dahlgren är gäst hos Niklas Strömstedt och det är Eva jag syftar på. När hon sjunger Sommarbarn kan man ju inte annat än njuta. Troligen för att det tar en tillbaka till 15, sisådär.

.. väntar på en fråga
med ett svar vi alla kan lova..

.. väntar på så mycke'
som jag inte riktigt vet om jag behöver..

Tidigare i år funderade jag mycket på vad jag skulle önska mig när jag fyllde det där jobbiga (jag vet att jag tjatar). Systemkamera, dator, tubkikare eller andra materiella ting som jag inte riktigt vet om jag behöver. Nu när det kommit närmare i tiden så önskar jag mig ingenting. Utom att det ska passera relativt obemärkt. Det är skönt att försvinna tillbaka en stund igen. Till 15. Sisådär.

Inte Karlsson på taket precis

Ibland känner man sig som en lagom tjock man i sina bästa år, med propeller på ryggen som tar en upp i det blå. Och ibland inte, utan snarare tvärtom. Just nu lutar det åt det senare. Det känns mer som ett ras som passerat bäst-före-datum. Inte riktigt, men nästan.

Frugan sa häromdagen att hon börjat fundera allt mer över det där med att man faktiskt är dödlig. Att allt tar slut en dag. Och att den tanken är ganska deprimerande. Men å andra sidan har hon fått liknande tankar i samband med varje nytt barn, så det är kanske hormonerna som spökar. Det fick mig ändå att inse att jag får nog börja se mig som medelålders snart. Inte riktigt än, men snart.

Stortjejen trivs i alla fall i skolan och hon ser så himla stor ut när hon traskar iväg på morgonen. Det känns som att hennes dagisperiod slutade för länge, länge sedan.

Sonen däremot är i full färd med att skolas in på sitt nya dagis. Det som lockar mest är den gamla grävskopan som står ute i sandlådan och väntar. Den har han nästan bosatt sig på och han gräver och gräver. Efter tre dagar då vi varit med hela tiden ska han lämnas själv där imorgon. Förhoppningsvis går det mer än vägen.

Lillasyster har börjat med smakportioner, men är inte särskilt intresserad. Hellre ammar hon och ammar och ammar och ammar och ammar. Jag tror att hon bokstavligen kommer att tömma sin mamma så att det inte återstår mer än ett tomt skal med tiden. Hoppas verkligen att jag har fel.

Och snart är det september.

Inskolning

Sonens inskolning på nytt dagis har börjat och går framåt. Allt det nya tar dock på krafterna och tröttheten är slående. Men medföljande pappa känner också av det, så det är ju inte så konstigt...
Imorgon är det dags att traska dit igen.

På väg mot dagis

Dagis är för småttingar

Stor dag idag när stortjejen började skolan. Stort steg att gå från dagis och att vara störst, till att börja förskoleklass/nollan/sexårsverksamhet och vara minst. Storögt gick hon till skolan med pirr i magen. Ögonen följde spänt de stora killarna som åkte cykel och skateboard framför oss. Tänk att det går så stora killar på skolan!

Själv var jag nog nästan lika spänd. Det där med att börja skolan är ju hur stort som helst. Minns själv hur pirrigt det var att sitta där och kika i smyg på alla andra i klassen, trots att man gått med de flesta på lekis.

Stortjejens dag blev lyckad i alla fall. Hellyckad. När vi kom hängde det ballonger på skolgården och de fick glass på samlingen. Kan det bli misslyckat efter en sån start?

Värre var det för sonen som skulle börja nytt dagis. Febrig halva natten, så han fick stanna hemma.