Nästan glömt - #blogg100

Har tänkt flera gånger idag att jag måste blogga, men glömt det gång på gång. Har i alla fall tagit mig till huvudstaden och ligger i hotellsängen och lyssnar på alla smällande dörrar i korridoren och trafiken utanför. Oerhört lyhört, men det går det med. 

Det får räcka så.

#blogg100 dag 4

Lite skadeskjuten, men ändå manisk - #blogg100

Små inskränkta män som är nöjda bara de får skjuta budbäraren. Såna har jag mött idag och det tar på krafterna. Framförallt när man är budbäraren. Man känner sig ganska dränerad på kraft efteråt samtidigt som hjärnan går på högvarv och inte riktigt kan släppa det hela. Vad var det de sa egentligen?

Varvar i alla fall ner genom att titta på Heroes på Netflix. Såg de första säsongerna när de kom för ett antal år sedan, men ser nu om hela serien och har nog blivit lite hooked. Nästan manisk, som frugan kommenterade det hela. Nåja, jag har bara ca 50 avsnitt kvar.

Snart dags för sängen denna måndag i april.


#blogg100 dag 3

Chokladen och det dåliga samvetet - #blogg100

Det dumma med helger är att de går så grymt fort. Försvinnande fort. Och ändå hinner man proppa i sig så väldigt mycket godis. Dessutom hinner man dyrt och heligt lova sig själv flera gånger att nästa helg då ska jag minsann bättra mig när det gäller godis, medan man frenetiskt tuggar på det sista av den där 200 grams chokladkakan man övertalade sig själv till att köpa igår. En sån borde ju räcka i en vecka. Minst. Tror jag att jag tänkte i alla fall.

Men nu är den ju nästan slut och det hade väl inte varit hela världen om det nu inte var så att man provat lite av det där godiset som man köpte till barnen. Lite är iofs ett relativt begrepp, men ändå. Dessutom fanns det konstigt nog lite godis kvar från förra helgen, med betoning på fanns. Man vill ju inte riskera att livsmedel ligger och blir för gammalt. Då får man ju offra sig. Och i bakhuvudet finns hela tiden det där dåliga samvetet som säger att nu, när som helst kommer välfärdssjukdomarna slå till. Vänta du bara! Men nästa helg, då ska det jäklar i mig bli bättring.

Fast imorgon är det måndag igen. Måndagar är jobbiga. Långa, sega och just jobbiga. Då behöver man ibland trösta sig med något. Lite choklad eller så.

#blogg100 dag 2

#blogg100 - Kan man starta nu? (1)

I en riktigt kladdig mix av 2 delar desperat längtan efter att komma igång med skrivandet igen, 1 del extrem prestationsångest och 1 del jobbigt motstånd att göra slag i saken hittade jag mig själv googlandes på "bloggutmaning". Det som dök upp var en slags utmaning om att blogga om en bokstav en gång i månaden, en annan om att blogga varje dag hela året och slutligen #blogg100. Ja, ni förstår riktningen på detta. Hur varje ord obevekligt leder ett steg närmre det där jag gör det.

Egentligen bör jag inte anta någon av dem, men det blir den sistnämnda och det här får bli det första inlägget. Inser att jag kommer att ångra beslutet redan imorgon och kanske alla de 98 dagar som följer efter det, men va fasen - jag vill ju skriva. Saknar tiden då bloggen var en viktig del av mitt liv. Tiden som fanns innan jag drunknade bland tråkiga inlägg på facebook och twitter. Och eftersom jag för tillfället hittat en livboj som fått mig att ta paus från båda, så är det kanske lämpligt att ta tag i bloggandet och inte bara jaga likes.

Nu kör vi.

#blogg100 dag 1

En torsdags melankoli

Sitter på ett försenat tåg på väg mot det vi kallar hemma. Tåget försenat pga krånglande dörrar. Smsar frugan som svarar att "inte blir det god mat heller". Det är torsdag i det land vi kallar Sverige. Kallt och ruggigt.

Så kan det också vara. På vägen från tåget tänker jag smita in på bibblan. Men det kanske är stängt.

Sånt som vuxna gör...

En dag berättade 4-åringen att han ska bo i Stockholm när han blir stor.
- Jaså, sa jag. Vad ska du göra där då?
- Sånt som vuxna gör.
- Jaha, vad är det då?
- Sitta vid datorn, greja med telefonen och sånt där.

Visst, på ett plan är det lite gulligt, men det är fasen mest skrämmande om man tänker efter. Det säger dessvärre så mycket om mig och min uppmärksamhet som allt för ofta och allt för mycket riktas åt fel håll. Mot facebook, twitter och instagram. Mot det där som pågår i någon sorts pseudoverklighet där alla vill vara lite roligare, smartare, snyggare och bättre än de tror att de egentligen är. Där alla vill bli bekräftade. Hela tiden. Av andra lika bekräftelsetörstande människor. Alltså dit man kan fly när man vill vara någon annan ett tag. Eller bara en liten begränsad del av sig själv.

Det fick mig i alla fall att tänka efter riktigt ordentligt. Det i sin tur slutade med att jag raderade alla tre apparna - fb, twitter och insta tillsammans med en rad andra appar - och efteråt kände jag mig faktiskt helt hög. Sån jäkla befrielse. Och ja jag vet att det låter fruktansvärt pretto, men mitt beteende hade närmat sig ett beroende. Eller närmat sig. Jag var beroende kan man säga. Och visst, om en vecka kanske alla apparna är tillbaka. Vad vet jag. Men det är i alla fall skönt att återupptäcka att det fortfarande finns ett fullt fungerande liv vid sidan av. Ett liv fullt med en massa annat av sånt som vuxna gör. Och borde göra.

Det ironiska är att detta inlägg kommer att publiceras på twitter.

Helt automatiskt.

Men jag är inte där. Inte nu i alla fall.

Men va fasen nu då..

Några av oss, dvs jag (för ingen annan läser väl detta) har börjat tro att den här bloggen dött tristessdöden. Men så visar det sig att den kanske ännu har några skrymslen av liv i alla fall. Hela dagen idag har jag nämligen känt en längtan efter att börja med bloggandet igen. Eller i alla fall att skriva lite. På bloggen. "Bara barnen har somnat", har jag tänkt. "Bara jag får lite lugn och ro för att samla tankarna". "Så snart ingen står bredvid och intresserat frågar Vad gör du? Varför då? Jag vill också sitta vid datorn! Jag vill spela!"

Och nu har barnen somnat. Så nu har jag lugn och ro. Men det jag inte har är den minsta lilla aningens lust att skriva. Inte den minsta lilla uns. Borta som en vindpust. Men för att ändå skriva åtminstone något, komma över tröskeln, osv, osv, osv, skriver jag i alla fall detta. Och sedan sätter jag punkt.

Punkt.