Så rycker vi på axlarna.

Vi gick där och skanderade om sol och vind och om att rädda klimatet. Vad ska vi göra? RÄDDA KLIMATET! Vad ska vi göra? RÄDDA KLIMATET! När? NU! När? NU! När, när när? NU! NU! NU! Vi och 4000 andra, eller 2000, det beror på vem man frågar. Trafikpolisen sa 4000 och det tycker jag låter roligare. Hur som helst var det många som tågade upp för Avenyn i Göteborg för att ge politikerna råg i ryggen inför klimatmötet i Paris. Det som nu startat. Själv hade jag sällskap av stortjejen och även om klimatfrågan inte är så upplyftande är det kul att hitta på något bara vi två ibland, alltså jag menar utan övriga familjen. Gå och skrika tillsammans lite så där i största allmänhet. NU! NU! NU!

Dagen innan hade vi varit på gymnastikavslutning. Då gällde det de minsta två. Alla olika barngrupper visade sina färdigheter i att snubbla över bollar eller springa varv på varv i en never ending hinderbana. Frugan påpekade det typiska i att de blandade grupperna var utklädda till fotbollsspelare, pirater och liknande, medan gruppen med bara tjejer var utklädd till prinsessor. Själv hade jag skrämmande nog inte tänkt på det den här gången. Skrämmande i den meningen att en är så van så en inte längre reflekterar.

Det blir ju så lätt så, att en vänjer sig. Och ibland går det alldeles för fort. Tillbaka då till frågan om klimatförändringar. Det finns en risk i att vi hela tiden vänjer oss. Klimatförändringarna sker allt snabbare, men det går ändå långsamt. Vi hinner vänja oss. För vår inre frids skull är det kanske bra, men jag tror det finns en risk att vi inte orkar ta det på samma allvar som om det hänt snabbare. Vi vänjer oss vid snöfria vintrar, mer regn och stormar. Översvämningar och nyhetsinslag om rasande skogsbränder i andra världsdelar. Vi rycker på axlarna och funderar istället på vad vi ska äta till middag. Köttbullar eller korv kanske.

Sen tar vi bilen och åker och handlar.

Och där stod man i vinterjacka...

Så här dags igår så var det väldigt, väldigt mycket måndag. Det kan man lugnt säga. Väcktes av lilltjejen en stund före väckarklockans outhärdliga pipande. För långt för att kunna tänka sig att vakna, men för kort för att hinna somna om på riktigt. Kunde bara fokusera på att "snart ringer den". Lilltjejen ville ingenting, mer än markera att hon sovit färdigt. Och det var väl egentligen inte så farligt, om det inte varit så att hon även väckt mig både lördag och söndag genom att skrika, skrika, skrika på sina syskon. Och om det inte varit så att jag somnat för sent kvällen innan.

Var grymt trött. Men det skulle jag ta igen på tåget. Halv- helslumra hela vägen. Trodde jag. Men tåget var försenat. Rejält. Och det var kallt. Rejält. Så jag sprang till bussen istället och hann faktiskt med, men fick ståplats i mittgången. 40 minuter. I vinterjacka. Och värmen steg. Och jag orkade inte krångla av mig jackan. Blev inte mycket slumra där.

Till slut en sittplats. Bredvid en som levt på vitlök.

Tröstade mig med att det skulle bli frukostmacka till frukostmötet.

Det blev det inte.

Så här dags igår var det väldigt, väldigt mycket måndag.

Skriver hem, men slänger brevet sen.

Upplever en känsla precis utom räckhåll och upptäcker att jag saknar den något innerligt. Eller, jag vet faktiskt inte. Det är kanske mest ett minne som vill fram och andas. Lutar mig bakåt och uppfylls helt av det magiska i "Det goda livet". Ulf Lundell. Albumet har hittat mig igen efter så många år, eller så är det jag som har hittat tillbaka. Som till en gammal vän. Allt är inte bra, men mycket.

Jag är äldre nu, faktiskt äldre än Lundell själv var när skivan gavs ut. Han 38. Jag 44. Det måste ju betyda något. Att jag hittat fram? Men kanske är det ändå eoner mellan vem han var då och vem jag är. Nu. Troligen. Kanske var vi på något sätt närmre då. Trots allt. Spelar det någon roll?

Men det är kanske det minnet som vill fram. Då var jag runt 20 och älskade låtarna. Och det som skulle komma. Kanske inte samma låtar som är allra bäst nu, minns inte riktigt. Men de var magiska. Då i skiljelinjen mellan ungdom och framtid, i början av vuxenvärlden. En magisk känsla av frihet och chansen att ta för sig av livet. Ett djup jag trodde att jag hade, men egentligen inte hittat. Inte då.

Och inte nu.

Tänker flyktigt att om allting varit annorlunda, hade det då varit så här? Så som för människorna i Danielas hus, Det goda livet, Kid. Och i Älskad igen. Sannolikt inte. Men i så fall hade man kanske längtat efter detta. Det som finns nu. Just här. Men det är som sagt flyktiga tankar. Ibland vill man helt enkelt bara vara någon annan. Vet bara inte vem. Eller varför.

Jo, egentligen. Vet svaret på varför. I alla fall delvis. Inte att vara någon annan, men annorlunda. För jag känner mig lätt stagnerad. Har inte samma längtan framåt, utan mer en aning om att jag redan är ikapp. Men vad?

Fantiserar om att skriva en bok. Har ett ramverk, men hittar inte riktigt början. Eller så är det vägen till slutet som inte finns. Jag vet faktiskt inte. Kanske är det bara en lös idé. Men å andra sidan, vem skulle läsa den? Jag famlar.

Och trots allt är det nog samma låtar som fortfarande är bäst, men jag hör dem nog på ett annat sätt. Det är kanske så det är.

Plate spotting

Varför börjar en med vissa saker som egentligen inte ger något tillbaka, annat än små mikrostunder av falsk lycka? Har hållit på i mer än ett och ett halvt år nu med så kallad plate spotting, dvs när en samlar registreringsskyltar i nummerordning från 001 till 999. Så totalt meningslöst, men omöjligt att sluta. 

När en väl prickar in ett nummer kommer ett litet lyckopirr som är över lika snabbt. Sen börjar en leta efter nästa nummer. 

Sitter nu och kisar genom tågfönstret för att hitta nr 80. Just det, jag har inte kommit längre. Det tar sin lilla tid. Dessutom är det för mörkt för att säkert se, så vad är då poängen?

Nu är det i alla fall helg och imorgon väntar däckbyte. Kung Bore börjar vakna. 

Med grus i ögonen.

Ögonen klipper och klipper och klipper. Den stora tröttheten har rullat in och tar smygande tag om mig. Har redan varit på väg att somna några gånger, men vågar inte riktigt. Kommer bergis att vakna för sent. 

Såg fler poliser idag på vägen till tåget. Det kändes mer som att de ville markera sin närvaro än att de gjorde så mycket annat. Men det är väl också en del av polisarbetet antar jag. Sannolikt beror allt på terroristhotet, eller vad man nu kallar det. Olustigt känns det i alla fall. Svårt att veta vad man ska tro om det hela.

Nu nästan helt mörkt ute. Ögonlocken tyngre och tyngre. Håkan Hellström får göra sitt bästa för att hålla mig vaken, men det går så där. Vissa låtar är sövande i sig. 

Det är torsdag gott folk och november segar vidare.  

Utan skyddsnät. Äckligt spännande.

Det var en kompis som frågade om jag tänkt vidare på det där med teater som jag nämnt någon gång för länge sedan. En fundering som legat och gnagt väldigt länge om att det kunde vara kul att prova på att stå på scen, vara någon annan och vad ska man säga, utmana sig själv. Göra något riktigt, riktigt läskigt. Lite "Se på mig!". Nu tog han alltså upp tråden igen och det fick mig att tänka lite mer. Varför inte? Det går ju i alla fall att kolla runt lite. För det är ju inte så läskigt. Att kolla.

Så jag googlade för skojs skull för att se om det fanns några grupper, kurser eller vad vet jag i närheten, vilket det säkert inte skulle finnas. Och när det inte fanns så skulle jag ju nöjt kunna trösta mig med att jag hade ju i alla fall försökt. Men så ramlade jag på en nybörjarkurs i improvisationsteater. Spännande. Så jag beställde information, som ett första steg så att man kan fundera en hel del till. För-emot-för-emot-för-emot-osv.

Men några dagar senare damp ett mejl ner i boxen (kan man säga så?) med en rad om att nu går vårens kurser att söka. Och jag slog till direkt. Pang bara. Eller jag kollade med frugan om det skulle funka för henne, det är ju ändå en kväll i veckan. Det funkade. Så DÅ slog jag till direkt. Alltså pang bara. Utan att fundera något mer, alls. Typ lossade livlinorna, slängde skyddsnätet osv.

Anmälan är bindande. Som tur är.

Finns det risktillägg för träning?

Träning alltså. Jag säger bara en sak: livsfarligt. Igår, innan jag upptäckte att paddan låst sig mitt i uppdateringen, fick jag för mig att träna. Jag fick för mig mycket dumt igår. Det är en sån där åldersgrej tror jag som drabbar mig ibland, som ett ständigt återkommande virus. Jag får syn på mig själv i helkroppsspegeln, främst magen, och upptäcker att det är ingen rolig syn. Får därför för mig att börja träna. Igår var det dags igen.

Någon gång i våras laddade jag ner Friskis och Svettis-appen "Hatar träning" och nu hade den legat till sig och mognat tillräckligt för att testas. Det är dessutom ungefär lika länge sedan som jag tränade, i alla fall på allvar, så du förstår kanske varthän detta är på väg.

Själva träningen gick faktiskt ganska bra. Orkade hänga med nästan hela tiden och jag behöver ju kanske inte avslöja vilken nivå jag valde, för då kan du ju få leva i villfarelsen att det var en av de tuffa. Helt slut efteråt, mer död än levande, blodsockerhalten nere i knäna, men rätt nöjd.

Idag däremot. Varenda gång jag sätter mig ner vill jag bara skrika av smärta. Aningen överdrivet, men inte mycket. Det är ju inte klokt vilken träningsvärk. Dessutom har jag för mig att det brukar vara värst två dagar efter själva aktiviteten, vilket alltså är imorgon. Det här bådar inte gott.

Och på onsdag är det dags igen.


Läs även andra bloggares åsikter om träning, självplågeri, åldersnoja