Vissa dagar, alltså. Vissa dagar tycks aldrig ta slut och ändå inte räcka till, fyllas till bristningsgränsen och hånskratta. Det känns som att allt motarbetar en, radar upp sig, buffar och klänger. Smetar sig längs ryggraden och tjatar i örat "Jobba, jobba, jobba, glöm inte det och det och det och det och det och det och det och..."
PANG! Man smäller igen toadörren och andas tungt och känner hjärtat galoppera i bröstkorgen. Andas, andas, andas. Smetar själv fast ett leende på läpparna. Öppnar, går ut, jobbar, jobbar, jobbar. Försöker att inte glömma det och det och det och det och det och...
Hämtar barn på dagis. Alla fröknar berättar ingående hur dagen varit för först det ena och sedan det andra barnet. Så viktigt, men tanken klamrar sig ovilligt fast i det där sista man gjorde - eller inte gjorde - på jobbet. Det man glömde och det och det och det och det och...
Hem. Stirra hålögd in i kylen innan man minuter senare kommer på sig själv att det är ju middagsmat man ska laga. Att det är det man letar efter. Söker någon idé eller en strimla inspiration där bland mjölk, fil, smör och gamla rester. Stänger kylen. Rotar igenom frysen. Improviserar. Ännu en gång. Försöker desperat stänga av ljudmattan av lek, bråk, skratt och gnäll. Lek. Spring. Bråk. Skratt. Skrik. Gnäll. LEK. SPRING. SKRATT.
PAPPA, PAAAPPAAAA, PAAAAAAAAAAAAAAAPPAAAAAAAAAAAAAAAA! HON GJORDE SÅ! MEN HAN GJORDE SÅ! NÄHÄ! JOHOOOOO! HAHAHA TITTA PÅ MIG! PLÅSTEJ. MÅSTE PLÅSTEJ HA.
Ljuden och tankarna snurrar i huvudet. Bränner vid. Maten. Fasen också. Skrapar bort det svarta. Dukar. Andas. "VARSÅGODA!" Andas. Tar in det sista. "VARSÅÅÅÅGOOOODAAA!" Spring. duns. hopp. "Tvätta händerna också." Andas. Någonstans här kommer frugan hem. Om det är jag som slutat tidigt.
Börjar äta. Pratar om skola, dagis, jobb mm och ser munnar som rör sig. Glada, allvarliga, berättande munnar men man saknar fokus. Hör men ändå inte. Kan inte processa. Det faller inte på plats. Parkerar barn vid Bolibompa. Städar köket. Suger i sig kaffe. Läggning.
Så in i märgen trött. Vissa dagar, alltså.
Vissa dagar.
26 augusti 2013
23 augusti 2013
Varför hatar vi sönder oss?
Tänk att få se en vild narval med sitt långa, skruvade horn på nosen. Osannolik, men ändå riktig. Mystisk som en enhörning. Skillnaden är att narvalen inte är ett sagoväsen, i alla fall inte än så länge.
I en namninsamling från Greenpeace uppges att Shell kan komma att få tillstånd att starta oljeprospektering med seismiska ljudtester i Arktis. I så fall används luftkanoner som skapar ljudvågor på upp till 250 dB i jakten på platser i havet där det går att borra efter olja. 250 dB. Och just det området är skyddat för narvalar, uppger Greenpeace samtidigt som man pekar på att narvalen är en av de mest ljudkänsliga djurarterna vi har på jorden. Forskare uppger att själva ljudet kan leda till att narvalar dör om de är för nära. Det är bara en effekt av en tänkt oljeutvinning. Greenpeace uppmanar oss att agera. Du och jag. Protestera här. Samtidigt påpekas att isen på Arktis fortsätter att smälta med rekordfart. Något som påverkar oss alla. Klimatförändringarna accelererar och det beror till stor del på just vår användning av oljan. Ödets ironi?
I en annan del av världen har två miljoner kvinnor och barn våldtagits i ett krig som tycks sakna slut. Eller i strider som fortsätter i en pågående fredsprocess. Sexuellt våld används som vapen. Härska och söndra. Våldta, tortera, döda och skända. Det handlar om hat. Den uppmärksammade artikeln i Läkartidningen nyligen är bland det vidrigaste jag läst. Den kommer tillbaka och tillbaka. Gör sig påmind om och om igen och det går inte att förstå hur det kan ske. I artikeln säger doktor Mukwege på Panzisjukhuset i Bukavu att "Om du planterar hat i folk kan du inte förvänta dig att få kärlek." Nej, så är det nog. Men så mycket hat. Så fruktansvärt mycket hat. Var kommer det i från?
Under tiden bryter Vattenfall brunkol i Tyskland i jakt på mer pengar. Mer klimatförstöring blir följden medan människor tvingas överge sina byar, sin hembygd. Aftonbladet uppger att tiotals miljoner ton brunkol bryts varje år i östra Tyskland. Av Vattenfall. Ett bolag som ägs av svenska staten. Förenklat sagt av oss. I en debattartikel vädjar borgmästaren i Proschim, Petra Rösch, till Vattenfall att satsa på sån energiutvinning som ger klimatvänlig och mänsklig framtid.
Här i Sverige fortsätter intoleransen att växa med hatbrott, rasism och sandlådediskussioner som följd. Rasistiska strömningar tycks växa sig allt starkare och trots att världen uppenbart krymper tycks många tro att Sverige kan isolera sig från omvärlden, stänga gränserna och att vi ändå kan behålla vår så kallade välfärd. Dagligen hör man om ofattbar rädsla för bland annat muslimer, men också om hatet som riktas mot hbtq-personer, feminister och kvinnor i största allmänhet. Och det känns så jävla inskränkt så att man vill skrika. Så fruktansvärt litet och tragiskt. Medan konsekvenserna för de drabbade kan vara så enorma.
Samtidigt matas vi med bilder och nyheter från Syrien. Om hundratals, kanske tusentals döda i förmodade gasattacker. Om människor som aldrig mer ska få drömma, skratta, gråta, leka för att de råkade leva i ett land där det pågår ett så fruktansvärt krig. För att de råkade vara på fel plats. Man klarar inte av att ta in eller ens försöka greppa omfattningen. Vad det innebär. Och vad gör omvärlden frågar man sig. Vad gör vi? Du och jag? Och åter igen dessa röster som säger, skriker, skanderar "Kom inte hit, bara! Låt dem inte komma hit!" Denna tragiska inställning och tro att just vi skulle vara så mycket bättre än någon annan. Snikenheten.
Vart är den här världen egentligen på väg? Varifrån kommer vår strävan och längtan att förgöra oss själva? Och varför allt detta hat? Ständigt detta hat. Känner mig allt mer desillusionerad, trött och cynisk. Några narvalar finns så klart inte i sikte. Inte överhuvudtaget.
I en namninsamling från Greenpeace uppges att Shell kan komma att få tillstånd att starta oljeprospektering med seismiska ljudtester i Arktis. I så fall används luftkanoner som skapar ljudvågor på upp till 250 dB i jakten på platser i havet där det går att borra efter olja. 250 dB. Och just det området är skyddat för narvalar, uppger Greenpeace samtidigt som man pekar på att narvalen är en av de mest ljudkänsliga djurarterna vi har på jorden. Forskare uppger att själva ljudet kan leda till att narvalar dör om de är för nära. Det är bara en effekt av en tänkt oljeutvinning. Greenpeace uppmanar oss att agera. Du och jag. Protestera här. Samtidigt påpekas att isen på Arktis fortsätter att smälta med rekordfart. Något som påverkar oss alla. Klimatförändringarna accelererar och det beror till stor del på just vår användning av oljan. Ödets ironi?
I en annan del av världen har två miljoner kvinnor och barn våldtagits i ett krig som tycks sakna slut. Eller i strider som fortsätter i en pågående fredsprocess. Sexuellt våld används som vapen. Härska och söndra. Våldta, tortera, döda och skända. Det handlar om hat. Den uppmärksammade artikeln i Läkartidningen nyligen är bland det vidrigaste jag läst. Den kommer tillbaka och tillbaka. Gör sig påmind om och om igen och det går inte att förstå hur det kan ske. I artikeln säger doktor Mukwege på Panzisjukhuset i Bukavu att "Om du planterar hat i folk kan du inte förvänta dig att få kärlek." Nej, så är det nog. Men så mycket hat. Så fruktansvärt mycket hat. Var kommer det i från?
Under tiden bryter Vattenfall brunkol i Tyskland i jakt på mer pengar. Mer klimatförstöring blir följden medan människor tvingas överge sina byar, sin hembygd. Aftonbladet uppger att tiotals miljoner ton brunkol bryts varje år i östra Tyskland. Av Vattenfall. Ett bolag som ägs av svenska staten. Förenklat sagt av oss. I en debattartikel vädjar borgmästaren i Proschim, Petra Rösch, till Vattenfall att satsa på sån energiutvinning som ger klimatvänlig och mänsklig framtid.
Här i Sverige fortsätter intoleransen att växa med hatbrott, rasism och sandlådediskussioner som följd. Rasistiska strömningar tycks växa sig allt starkare och trots att världen uppenbart krymper tycks många tro att Sverige kan isolera sig från omvärlden, stänga gränserna och att vi ändå kan behålla vår så kallade välfärd. Dagligen hör man om ofattbar rädsla för bland annat muslimer, men också om hatet som riktas mot hbtq-personer, feminister och kvinnor i största allmänhet. Och det känns så jävla inskränkt så att man vill skrika. Så fruktansvärt litet och tragiskt. Medan konsekvenserna för de drabbade kan vara så enorma.
Samtidigt matas vi med bilder och nyheter från Syrien. Om hundratals, kanske tusentals döda i förmodade gasattacker. Om människor som aldrig mer ska få drömma, skratta, gråta, leka för att de råkade leva i ett land där det pågår ett så fruktansvärt krig. För att de råkade vara på fel plats. Man klarar inte av att ta in eller ens försöka greppa omfattningen. Vad det innebär. Och vad gör omvärlden frågar man sig. Vad gör vi? Du och jag? Och åter igen dessa röster som säger, skriker, skanderar "Kom inte hit, bara! Låt dem inte komma hit!" Denna tragiska inställning och tro att just vi skulle vara så mycket bättre än någon annan. Snikenheten.
Vart är den här världen egentligen på väg? Varifrån kommer vår strävan och längtan att förgöra oss själva? Och varför allt detta hat? Ständigt detta hat. Känner mig allt mer desillusionerad, trött och cynisk. Några narvalar finns så klart inte i sikte. Inte överhuvudtaget.
22 augusti 2013
Borde gett mig själv på käften
Har man väl passerat den där första plågsamma kilometern är det rätt ok att lunka vidare i löpspåret. Eller spåret och spåret. Jag har en runda som sakta utökas allt efter stundens ingivelse. En liten stig här, en liten väg där och ibland går det mitt i mellan. Idag hamnade jag i alla fall på folkhögskolan. Sprang över gården och tänkte att här borde jag sprungit förut. För drygt 20 år sedan. När jag gick där. Då sprang jag aldrig och det ångrar jag nu. Nog tur att jag inte mötte mitt tidigare jag där och då. Fysiskt alltså.
19 augusti 2013
Trådlöst med trådlöst
Hela semestern körde vi en utmaning - att springa två gånger i veckan. Distans och tid var helt individuellt och egentligen ganska ointressant, så länge det var ett ordentligt träningspass efter ens egna förutsättningar. Om man inte klarade två gånger en vecka var det dubbelt som gällde veckan därpå. Alltså fyra pass. Jag lovar - den risken var tillräcklig motivation och piska för undertecknad.
Belöningen då, eller den så kallade moroten? Förutom att kroppen mår bättre, man blir friskare och bla bla bla... så fick man välja sin egen belöning. Man fick värdera sin egen insats. Betygsätta sig själv. Frugan köpte sig ny iPhone - något som ändå var tvunget att göras - men nu med lite bättre samvete. Den gamla fungerade knappt. Själv har jag köpt ett trådlöst tangentbord som går att koppla till iPhone. En ganska onödig måste-ha-pryl som faktiskt funkar riktigt bra! Skriver detta på tangentbordet kopplat till min iPhone. Kul.
Vet inte om det kommer att revolutionera bloggandet, eller rättare sagt tror inte att det kommer att revolutionera bloggandet. Men det skapar i alla fall nya möjligheter. Ser framför mig hur jag sitter och knattrar på tåget. Jo, säkert... Det är i alla fall ett Linocell Bluetooth tangentbord från Kjell & Company. Om någon undrar. Mellanslagstangenten är lite för trög, annars hade det nog fått en 5:a. Vi får väl se hur det utvecklar sig med tiden.
Belöningen då, eller den så kallade moroten? Förutom att kroppen mår bättre, man blir friskare och bla bla bla... så fick man välja sin egen belöning. Man fick värdera sin egen insats. Betygsätta sig själv. Frugan köpte sig ny iPhone - något som ändå var tvunget att göras - men nu med lite bättre samvete. Den gamla fungerade knappt. Själv har jag köpt ett trådlöst tangentbord som går att koppla till iPhone. En ganska onödig måste-ha-pryl som faktiskt funkar riktigt bra! Skriver detta på tangentbordet kopplat till min iPhone. Kul.
Vet inte om det kommer att revolutionera bloggandet, eller rättare sagt tror inte att det kommer att revolutionera bloggandet. Men det skapar i alla fall nya möjligheter. Ser framför mig hur jag sitter och knattrar på tåget. Jo, säkert... Det är i alla fall ett Linocell Bluetooth tangentbord från Kjell & Company. Om någon undrar. Mellanslagstangenten är lite för trög, annars hade det nog fått en 5:a. Vi får väl se hur det utvecklar sig med tiden.
17 augusti 2013
Skvalar det så skvalar det
Kiss i sängen och ha det bra
ligga kvar och fundera
varm om stjärten som en sommardag
jag tror jag kissar lite mera
Jovisst, det där med att kissa på sig är ju inget ovanligt i småbarnsåren och som förälder är det självklart ens uppgift att torka, byta och se glad ut. Så jäkla glad. Kanske lite sammanbiten, men ändå. Det hör ju liksom småbarnsåren till. Men ibland blir det bara för mycket av det roliga. Som när allt blir ett enda stort kisskalas.
Pyjamas och sängkläder som måste bytas på natten är ju inte mycket att orda om, men när det följs upp av nedkissad dubbelsäng, nedkissad soffa och nedkissad vardagsrumsmatta inom loppet av någon timma blir man en aning matt. Lite trött så där. Och inte vill man ligga kvar och fundera.
16 augusti 2013
Åt två håll
Brukar inte tycka om förarbetet när man ska måla. Ofta är det bland det värsta jag vet. Men att renovera en gammal dörr till lekstugan samtidigt som en bra ljudbok stänger ute en del av verkligheten, det är riktigt bra. Vilsamt. Dessutom är det ju alltid trevligt att få en bra utväg, liksom en fin väg in.
Med fötterna i maten
Plötsligt hamnar jag bland några av landets bästa naturvårdare. Några av dem bara glor och andra skuttar livrädda åt sidan. Allt jag själv kan tänka just då är "Stanna inte! Stanna inte! För då kan du inte börja igen."
Det var dags för ett stort steg i c25k som ska ta mig från soffan till att verkligen springa 5 km. Dagens stora steg innebar att jag skulle springa flera kilometer i sträck. Flera var här dryga tre, vilket jag inte borde ha några som helst problem med. Om jag skött mitt motionerande vill säga, vilket jag alltså inte har. Det var detta stora steg som placerat mig i löparspåret.
Efter en dryg kilometer möter jag åtta ryttare i rad på den smala stigen. Både de och hästarna tittar avmätt på mig och har ingen som helst brådska. Själv måste jag springa på stället medan de passerar och allt jag kan tänka på är att om jag slutar springa så blir jag där. Då kommer jag aldrig kunna ta mig vidare, utan sjunka ihop med stumma ben i självömkan och ringa hem efter skjuts. Nej, inte riktigt. Däremot ger jag mig fasen på att inte sluta springa, även om det inte tar mig framåt.
När sista hästrumpan passerat får jag dessutom för mig att springa ikapp den förlorade tiden. Sprintar längs stigen och drar in den blandade lukten av hästkropp och hästskit. I varje steg håller jag på att sätta foten i en varmångande hög och de redan ansträngda lungorna påminns om min hästallergi. Det blir lite tyngre att andas medan fötterna kastas hit och dit, kors och tvärs. Men både jag och skorna överlever, sänker farten efter ett par hundra meter och andningen övergår i normalt flåsande. Normalt är här ett relativt begrepp.
Ungefär samtidigt kommer jag fram till beteshagen där grinden för en gångs skull är stängd. Blickar ut över hagen och upptäcker att man släppt kor i naturreservatet. Det var visserligen på tiden eftersom växtligheten står hög och behovet av bete är stort. Men även korna har tagit sin tillflykt till stigen som löper genom beteshagen, dvs min löparstig. Där står de uppradade på långt led och bara glor på mig innan de första tar livrädda skutt åt sidan. Jag väljer att själv ta en annan väg och ger mig ut i den höga växtligheten som snart, förhoppningsvis, kommer att ha betats ner av några av landets bästa naturvårdare, dvs de gloende kossorna. När jag viker in på stigen igen känner jag hur blickarna nyfiket följer mig. Tänker att några av de idisslande åskådarna nog skakar på huvudet åt galningen som rusar fram över deras matbord. "Löparjävel."
När Endomondo-rösten släpigt talar om att det är dags att börja gå väljer jag att pressa mig några hundra meter till. Plötsligt finns den där orken som saknades vid hästarna. Alltid något. På lördag eller söndag är det dags igen.
Det var dags för ett stort steg i c25k som ska ta mig från soffan till att verkligen springa 5 km. Dagens stora steg innebar att jag skulle springa flera kilometer i sträck. Flera var här dryga tre, vilket jag inte borde ha några som helst problem med. Om jag skött mitt motionerande vill säga, vilket jag alltså inte har. Det var detta stora steg som placerat mig i löparspåret.
Efter en dryg kilometer möter jag åtta ryttare i rad på den smala stigen. Både de och hästarna tittar avmätt på mig och har ingen som helst brådska. Själv måste jag springa på stället medan de passerar och allt jag kan tänka på är att om jag slutar springa så blir jag där. Då kommer jag aldrig kunna ta mig vidare, utan sjunka ihop med stumma ben i självömkan och ringa hem efter skjuts. Nej, inte riktigt. Däremot ger jag mig fasen på att inte sluta springa, även om det inte tar mig framåt.
När sista hästrumpan passerat får jag dessutom för mig att springa ikapp den förlorade tiden. Sprintar längs stigen och drar in den blandade lukten av hästkropp och hästskit. I varje steg håller jag på att sätta foten i en varmångande hög och de redan ansträngda lungorna påminns om min hästallergi. Det blir lite tyngre att andas medan fötterna kastas hit och dit, kors och tvärs. Men både jag och skorna överlever, sänker farten efter ett par hundra meter och andningen övergår i normalt flåsande. Normalt är här ett relativt begrepp.
Ungefär samtidigt kommer jag fram till beteshagen där grinden för en gångs skull är stängd. Blickar ut över hagen och upptäcker att man släppt kor i naturreservatet. Det var visserligen på tiden eftersom växtligheten står hög och behovet av bete är stort. Men även korna har tagit sin tillflykt till stigen som löper genom beteshagen, dvs min löparstig. Där står de uppradade på långt led och bara glor på mig innan de första tar livrädda skutt åt sidan. Jag väljer att själv ta en annan väg och ger mig ut i den höga växtligheten som snart, förhoppningsvis, kommer att ha betats ner av några av landets bästa naturvårdare, dvs de gloende kossorna. När jag viker in på stigen igen känner jag hur blickarna nyfiket följer mig. Tänker att några av de idisslande åskådarna nog skakar på huvudet åt galningen som rusar fram över deras matbord. "Löparjävel."
När Endomondo-rösten släpigt talar om att det är dags att börja gå väljer jag att pressa mig några hundra meter till. Plötsligt finns den där orken som saknades vid hästarna. Alltid något. På lördag eller söndag är det dags igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)