Återträffen light

För snart ett år sen skrev jag om när jag träffade en kompis för första gången på 19 år och det kändes ungefär som att det var någon månad sedan vi träffats förra gången, men under tiden hade båda hunnit skaffa familj mm mm. Nu har det hänt något liknande, men i ett mindre format eller vad man nu säger.

Det var nästan två år sedan jag träffade en av mina närmsta kompisar, det har bara blivit så dessvärre. Idag var det dags att träffas igen och det kändes precis som förut och som om det var högst en månad sedan vi sågs. Men det var alltså två år sedan och under den tiden har hunnit skaffa en fru och fått ett barn. Det är så konstigt egentligen att man kan känna så, dvs att man känner sig så nära någon trots att man missat så viktiga händelser i den personens liv. Men det är också väldigt, väldigt skönt att det kan fungera på det viset. Hoppfullt på något sätt. I alla fall för mig som är urdålig på att hålla kontakten med folk.

(dag 92)

Årets första bad

Det är bara att erkänna. Det blev en sen badpremiär i år - väldigt sen. Men nu är det gjort i alla fall.

Konstigt det där. Antingen blir det väldigt tidigt eller väldigt sent. Sällan har jag premiär på en tidpunkt som kan tyckas normalt, vad nu det är. Och ja, premiären blev i havet. 

(dag 91)

Blogg vs ps3

Har totalt förträngt det där med bloggande idag och nu har jag precis laddat in ett lånat NHL13 i PS3n. Nog sagt om det.

(dag 90)

Barnspärrens tid är (nästan) förbi

Idag var en stor dag hemma hos oss. I alla fall tycker jag det. Idag var nämligen dagen då barnspärrarna togs bort från nästan alla skåp och lådor i köket. Lilltjejen är inte så extremt liten längre och får nu tillgång till det som bara vi andra kommit åt tidigare. Förutom skåpet med mikron (finns ju inget roligare än att köra en tom mikro tycker vissa) och skafferilådorna.

Frågan är nu hur länge det tar innan man slutar famla efter spärren så fort man öppnar en låda. Några dagar? Veckor? Månader? Eller år? Det känns i alla fall stort.

(dag 89)

Portad från bibblan, men inte fri

Våren som gick var det nog för mycket i huvudet för jag glömde allt möjligt. Hela tiden. En sak som var stört omöjlig att komma ihåg var låneböcker. Både att låna om och att återlämna i tid fallerade. Därför kom en del brev med påminnelser och skulden med förseningsavgifter växte sakta. Till slut passerades den magiska gränsen på 100 kronor och kortet spärrades. Suck.

Tro inte att jag tycker att det är något hedersamt att vara skyldig just bibblan pengar. Bibliotek är ju helt fantastiska inrättningar som vi måste värna om att bevara, oavsett vad min hundring tillför. Dessutom är det ju så att den som är satt i skuld är icke fri, eller hur var det Persson sa? Återigen börjar jag i alla fall fundera på att ett eventuellt medlemskap i Tankspriddas riksförbund kanske inte skulle vara helt fel i alla fall.

Igår sökte jag efter bok på bibblan via nätet. Den var utlånad så jag tänkte ställa mig i kö. Men det gick så klart inte eftersom lånekortet spärrats. Om jag ändå kommit ihåg att betala och få tillbaka mitt kort. Imorgon är det kanske läge med en utflykt dit tillsammans med barnen så att jag kan betala min skuld och bli betrodd att låna igen. Ska bara komma ihåg att kolla om de har öppet först.

(dag 88)

Som Melker sa

Idag bar det av hemåt igen efter en veckas inrikes semester och resan var lång. Vi hade räknat med bortåt nio timmars restid, men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Ibland kan det ju gå fortare, men oftast tvärtom. Idag var en sån dag, dvs en tvärtom-dag. Vi hamnade efter den ena bilen efter den andra som körde "långt" under hastighetsbegränsningen, dvs var det 100 så körde de 90 och var det 80 körde de 65-70 osv. Det är klart att man ska ju inte stressa genom livet, men har man nio timmars bilresa framför sig i normal takt så känns det lite onödigt lyxigt att ligga och masa fram efter vägarna.

Efter ca 2,5 timmar blev mellankillen åksjuk och spydde. Det ledde till klädbyte och avtorkning högt och lågt. Och lång paus så klart. Sedan dags att åka ut på vägen igen lagom för att se en timmertransport puttra förbi med uppsamlad karavan bakom. Kommande 5 mil snittade därför på ca 70 istället för 100.

Lite senare hände en liten kissolycka - visserligen utanför bilen - men ändå klädbyte som följd. Ideligen nya långsamkörande bilar som inte gick att ta sig förbi. En del av underhållningen - stortjejens surfplatta - laddade ur och gick inte att ladda upp igen. Sedan återkommande bråk mellan de två minsta blandat med skratt, sång, lekar och prat.

Det hela gick egentligen grymt bra och ungarna var hur duktiga som helst, men hemma i huset var vi först 12,5 timmar efter avresa. 12,5. Föräldrarna dödströtta och barnen - som sovit långa pass - hur pigga som helst. Nu sover de i alla fall. Imorgon får nog bilen stå.

(dag 87)

Korkbössor och husvagnar

Trist på sätt och vis, men nu är det sista natten i husvagn för den här gången. Sover otroligt gott och tystnaden är total, men det sista beror nog mest på omgivningen.

Mellankillen fick i alla fall ärva kusinens korkpistol idag. Saligheten i hans ansiktsuttryck går inte att beskriva med ord.

(dag 86)