hur är stan en sån här kväll

Jag var på begravning igår och den var jättefin. Ett ljust avsked och faktiskt inte så sorglig, utan mer en stund att minnas det som varit. Och glädjas åt det. Det var begravning av min morfars syster som nog kände sig ganska färdig med livet och därför passade på att ta farväl i midsommartid. Just den tid som mina minnen av henne är som starkast.

Prästen berättade om hur man ser på livet och döden i en irländsk(?) by som hon besökt en gång. En man där hade förklarat att man ser livet som ett stort rum med två stora fönster. Utanför anas en underbar trädgård, men man ser inte så mycket av den. Plötsligt kommer en fågel in genom det ena fönstret och flyger runt några varv i rummet innan den fortsätter ut genom det andra fönstret. Ut i trädgården igen. Och vi vet egentligen inte var fågeln var innan den kom in och vi vet inte vart den tog vägen. Bara var den var när den fanns där i rummet. Jag gillar den berättelsen, liknelsen eller hoppfullheten. Tron. Eller vad man nu väljer att kalla den.

Efteråt satt vi och pratade minnen. Varma minnen. Ljusa minnen. Delade. Och blandade. Nu och då med stort och smått. I hennes sommarträdgård, där ute på landet med utsikt över min barndoms sommarsjö. Och lyssnade. På sommaren.

Framåt kvällen, på väg hem, tog vi motorvägen förbi storstan och jag kände ingen längtan dit. Till bruset. Luften och ljuden. Trafiken. Nej, jag kände ingen längtan.

Hallå igen

Ibland hoppar orden fram och kan knappt vänta tills de fastnat i bloggen och ibland känns det som sirap i huvudet när man ska komma på något att skriva. Senaste tiden har det varit det sistnämnda. Sirapshjärna.

Därför kom jag på att om man tar och bloggar efter en låttext så har man givna rubriker och då kanske det är lättare att komma på vad som ska skrivas. Det kan liksom ligga och värka i bakhuvudet som hos professor Baltazar, om någon minns. Poff - så får man en idé. Alltså en textrad - ett inlägg. Långsökt, men ibland famlar man. Och självklart poppade en av favoritlåtarna upp i huvudet. Elden med Lars Winnerbäck. Googlade fram texten och räknade rader och insåg att om man inte tar om refrängen blir det minst 51 inlägg. Minst. Och det är ju helt ohållbart. Ett idotiskt påhitt. En never ending story.

51 textrader. Inte nödvändigtvis 51 inlägg rakt efter varandra, men ändå.

Och den första är Hallå igen

Mot bättre vetande.

Det rinner i rören

Dagen gick åt till att göra klart det sista på verandaräcket, vinscha upp några gamla betongplintar från gräsmattan, äta lite pizza och senare lite fisk. Dricka några koppar kaffe och bråka med stortjejen som hade en lite tjafsig kväll. Två kompisar på samma dag kan lätt bli en för mycket när man inte lekt med någon på en vecka. Kvällsdoppet vi pratat om tjafsades rätt ut i tomma intet och det var nog ingen som blev ledsen för att det inte blev av. Ingen var så sugen längre.

Avslutning på dagen blev mysstund med sonen i knät när han inte kunde somna. Därefter Solsidan, öl och macka. Till efterrätt en chokladbit eller två. Eller faktiskt hela chokladkakan. Och nu har det börjat rinna i elementrören som ackompanjemang till klockans tickande och tangenternas knattrande. Huset i övrigt sover och själv har jag jobb som väntar imorgon. Två veckor till semester.

Två veckor. Inte en dag mer.

Dags för ett nytt liv igen

Tänker inte skriva något om midsommar mer än att den kom, var här och passerade. Inte obemärkt, utan mer småtrivsam och väldigt lugn.

Istället funderar jag lite över det här med maten. Frugan sa häromdagen att hon är så genomtrött på maten vi äter. Det blir bara samma jämt bär vi vadar runt i korv- och köttbulleträsket. Det är inte bara trist att äta, utan fasen så tråkigt att laga. Tänk om man hade fantasi tillräckligt för att komma på lite andra, ovanliga, men ovanligt enkel- och snabblagade vardagsrätter som dessutom inte kostar skjortan. Bara så där. Och om barnen tycker om det så är det ju ett stort plus. Om inte en förutsättning.

Det är väl dags för att ta tag i det nu. Börja ett nytt liv med ny, roligare vardagsmat. Imorgon... för idag blev det visst pasta med köttbullar OCH korv till lunch. Och pizza till middag. Imorgon alltså... Fast det är klart, vi pratade om att åka till skogen och grilla... korv... Men på måndag...

Som alvedon mot åldersnoja

Jag är ingen sportälskare utan mer sportlikgiltig, om det nu finns ett sånt ord. Sport finns, men jag behöver nödvändigtvis inte bry mig så mycket om det. Däremot tycker jag att det är häftigt att ibland se landskamper om det verkligen gäller något. När de bästa av de bästa samlas och gör upp. Ungefär som Top Gun. Men med något lugnare luftstrider och kanske något mindre regisserat.

Men det är frustrerande att det i så många sådana sammanhang pratas om att folk börjar bli för gamla. Att det är dags för dem att lägga av. "Han är ju redan så gammal som 37" eller "Hon fyller ju snart 35 så det börjar bli dags att tänka på avslut" eller vad det nu är de säger de där som rabblar namn, siffror och massor av annan utfyllnad under matcherna. Värst är det om man råkar titta i någon sportbilaga som listat alla personliga fakta om ett lags spelare och man inser att alla, ja just det ALLA, är yngre än en själv. Det blir så definitivt på något sätt att den där sportkarriären, som man förvisso aldrig varit det minsta intresserad av eller gjort ansats till, är så ohjälpligt förbi.

Därför är det extra gôtt när någon som faktiskt är äldre än en själv fortsätter på elitnivå. Kämpar på ett tag till. Det är bara att lyfta på hatten för Patrik Järbyn och ropa HEJA, HEJA, HEJA!!!! Och om inte det hjälper kan man tänka på Evy Palm.

Läs mer: dn

Från truga till Mmmm till BLÄÄ

Konstigt det där med mat och små barn. Stortjejen har aldrig varit matglad, utan det har egentligen legat på olika nivåer av trugande även om vi mesta tiden faktiskt låtit bli. Vi märkte att middagarna handlade mer om mat-tjat än familjestund och det blev aldrig kul. Nu äter hon tills hon blir mätt och sedan, ibland, frågar vi om hon orkar någon tugga till eller i alla fall kan dricka lite mer mjölk. Men trugar inte.

Sonen har varit en helt annan typ av matmänniska hela tiden. Första tiden med riktig mat var en fest. Han åt allt. Gladeligen! Därefter en period där han helst åt färgglad mat. Hellre tomater än köttbitar, som exempel. Så är det väl i och för sig fortfarande. Sedan kom perioden när han skulle ha av allt och han for upp och ner på stolen för att kunna sträcka sig över bordet så fort han fick syn på något han inte fått. Då slutade vi ett tag att ställa fram maten på bordet.
Sedan perioden när han hellre åt från sin mammas tallrik än sin egen och nu perioden när han säger "OMMM" och antingen ler stort eller skrynklar näsan och skakar på huvudet (oftast det senare) beroende på om han gillar det eller inte. Eller så kommer det bara ett "BLÄÄÄ!". Men däremellan äter han rätt rejält.

Lillasyster helammas, men den sysslan älskar hon. Kan äta hur mycket som helst och ibland undrar jag om frugan ska tömmas på sitt innehåll och se ut som en sån där tecknad figur som blivit överkörd av en ångvält.

Det var väl allt från matfronten för den här gången.

Spotify tystade musiken

Det finns väl ingen som använder Spotify som missat att nu måste man betala för att få lyssna mer än tio timmar i månaden och mer än fem gånger på samma låt. Jag, liksom många andra, skrev om det när det infördes.

Då trodde jag egentligen att jag skulle lyssna slut på mina tio timmar på några dagar och att jag efter någon eller några månader skulle börja betala av ren abstinens. Alternativt att jag skulle testa någon annan gratistjänst. Grooveshark kanske. Men så har det inte blivit. Inte än i alla fall. Istället har jag nästan helt slutat att lyssna på musik. På Spotify har jag inte ens gjort av med mina tio månadstimmar. I övrigt har det blivit någon låt på Youtube ibland. Annars nästan ingen musik alls, utom i bilen förstås. Men å andra sidan kör jag inte så himla ofta.

Voffo bidde det så? Ingen aning faktiskt. Men inte riktigt som jag tänkt mig. Och faktiskt jäkligt trist.