En skäggig mans dagbok

När andra satsar på skärmfri tid på semestern väljer jag att lägga ner rakningen. Vi har alla våra små fixa idéer. För min del är det samma visa nästan varje år med planen att låta skägget växa hela semestern. Rakapparat och skäggtrimmer läggs till behaglig vila i badrumsskåpet, för så får man göra på semestern. Mina inre bilder visar hur skägget växer sig till ett riktigt stort, imponerande och bullrigt skägg. Men ändå tryggt och kramigt. Lite Beppe Wolgers meets motorcykelknutte.

Men ungefär halvvägs in i ledigheten inser jag att det som bullrar, myser och imponerar nog inte är själva skägget utan snarare personen i det och jag är ärligt talat ingen bullrig man. Och Beppe hade för den delen säkert varit så där mysig även utan skägg. Dessutom stirrar en sluskaktig typ tillbaka i spegeln och han ser varken särskilt mysig eller imponerande ut. Plötsligt har både trimmer och rakapparat åkt fram och nu är jag åter mitt gamla vanliga lagom-skäggiga jag istället, vilket känns både skönt och lite, tja, tragiskt.

Men halva semestern är kvar så jag hinner få till slusklooken en gång till, om jag vill. Fast jag vet inte riktigt. Passade i alla fall på att gå ut och gå också. Så kallad träning. Utmed hästhagar och genom kohagar. Det är ganska mycket semesterkänsla över det också.

Funderar nu på att baka ett bröd. För det var längesedan.

Men jag kanske låter bli.

----------
Läs även andra bloggares åsikter om skägg, semester, träning

A homage to The Ark - bättre sent än aldrig

Minns när jag i tonåren brukade fastna för någon låt och spela den om och om och om igen. Så där många gånger att det plötsligt blev för mycket och sa stop. Inte en gång till. Låten var totalt sönderlyssnad och det gick inte att ta sig igenom den en gång till.

Nu är det lite varning för en repris när jag plötsligt fastnat för The Ark's Calleth You Cometh I. Det är inte alls så att jag hört den för första gången - det har bara dröjt ett bra tag innan det klickat på allvar. Jag vet att jag är hopplöst efter, typ flera år. Men vem bryr sig. Låten är ju så otroligt bra. Så grymt bra att jag snart, dessvärre lyssnat sönder den. Totalt.

Jag har blivit rena tonårsparodin. Jag vet.

Didn't we almost have it all

Timo Räisänen i öronen, men det stänger inte ute resten av världen. Barnskrik och påsprassel, mobilprat. Känner irritation. Det är nog hungern som ställer till det, så jag försöker tänka positivt. Det är inte lätt, men det är fredag och helg.

Tåget rullar ut från stationen samtidigt som konduktören börjar prata i högtalaren. Hur kan de ha så mycket att säga? Vi är alla pendlare och har hört allt förut. Många gånger. Så känns det i alla fall. Det tar liksom aldrig slut. 

Ute är det i alla fall sol och jag påminner mig än en gång om att tänka positivt. Och att le. Att le är viktigt. Men det kostar på. Mobilen felstavar gång på gång. Väljer fel ord.

Konduktören har pratat klart och kommer redan. Jag håller upp pendlarkortet, redo, men självklart ska killen innan mig köpa biljett. Varför är det så ofta så? Man blir sittande, väntande. Varför tar det sån tid? Fast i väntan. Men jag börjar le. Det är fredag. Helg. Och nu sväljer vi irritationen och ler.

Dimförmörkelse

Den stora solförmörkelsen ska slå till idag sägs det. Svårt att missa med tanke på att den märks hela tiden i tidningar, på radio, runt fikabordet. En del skaffar den typ av glasögon som man ska kunna titta på solen med - vad det nu är för typ - andra tänker stanna inne. Själv ska jag vara ute och undvika att titta. Hur nu det ska gå.

På väg till jobbet slickar dimman utefter tågrälsen och det går inte att se många meter in i landskapet. Dimförmörkelse?

Image courtesy of zirconicusso at FreeDigitalPhotos.net

Tankspridd igen

Mobilberoende innebär som du vet också laddberoende och det kräver sladd. Att inte ha tillgång till sladd när det behövs är ju nästan lika stressande som att inte veta var själva mobilen är. Sladden kan rent ut sagt vara en livlina. Lite överdrivet kanske, men inte så mycket.

Därför extra nöjd när jag kommer ihåg att slänga ner sladden i väskan imorse i flykten ut genom dörren för att hinna med tåget. Väldigt nöjd med att slippa en låååång dag utan sladd. Inte lika nöjd när jag på själva tåget upptäcker att MIN sladd redan varit nedpackad och att det var frugans sladd jag slet åt mig. Så nu är  hon utan sladd. En låååång dag utan sladd.

35mm fotodrömmar

Gjorde något annorlunda häromdagen; köpte ett nytt objektiv till kameran. Det är ju kanske inte så vanligt i sig, men att köpa det utan att först ha läst varenda test och utlåtande som finns om det på hela internet - det är ovanligt. I alla fall för mig som gärna grottar ner mig i allt som går att finna. ALLT. Insåg någonstans att jag kommer att köpa det i slutändan ändå, så varför lägga oändligt med tid på att läsa om det först (Mindes hur det var vid köpet av Chromebook).

Åh vilken förändring det blev! Ett fast 35mm på kameran istället för det 18-55 som följde med när den ursprungliga köptes gjorde att det kändes som en helt ny kamera. Vet inte exakt varför, men fick lite samma känsla som att fota med min gamla Nikon FM2 där en använde riktig film. Samma sköna känsla. Antingen förstår man den känslan, eller så gör man det inte. Spelar faktiskt inte så stor roll.

Nu har jag däremot börjat läsa en massa - MASSA - annat om fotografering, men det är ju liksom mer normalt. Den där bildbehandlingskursen jag tydligen är anmäld till är däremot ett kapitel för sig. Hmm...

Såna där pendlare

Det har hänt en del sen sist. Jag har blivit pendlare till exempel. Det kom sig av att jag hade ett jobb och nu har jag ett annat. Det behöver inte vara krångligare än så.

Har redan upptäckt att pendlingen är speciell och har sina sidor. Vissa dagar försvinner resan i ett ingenting som går så otroligt snabbt. Kanske i den där inre resan som SJ tjatar om och ja - jag åker kollektivt. Du behöver inte oroa dig över att jag sitter och drömmer mig bort bakom ratten. 

Eller när man träffar en gammal bekant och resan pratas bort på en liten stund. Eller när man bara njuter av en paus mellan två verkligheter.

Andra gånger känns resan mycket, mycket längre. När exempelvis någon sitter framför och äter prickig korv och det är lite för tidigt för korvlukt. Som nu. Och korvmackorna aldrig tycks ta slut. Evighetsmackor.

Eller när man inte kommer till ro. När det finns något litet krypande i benen som inte vill slappna av utan hela tiden pockar på uppmärksamhet. Eller när någon pratar väldigt, väldigt högt. Hela tiden. Om totalt ointressanta saker. Eller när man blir inklämd av någon som helt enkelt måste breda ut sig av någon outgrundlig anledning.

Och den där korvlukten ligger kvar som ett täcke i luften vi andas. 

Pendlare är nog ett släkte för sig och jag tycks vara den nya kusinen.

Image courtesy of graur razvan ionut at FreeDigitalPhotos.net