Tågresa med Amy W

Hörlurarna ligger kvar i den andra jackan. Såklart. Det är ju ändå måndag. Fasen också. Som tur är ligger ett par i reserv i väskan, men ljudkvaliteten i dem... Ja, vad ska man säga? Fast det är klart, vad kan man begära för det priset?

Fumlar med måndagströtta fingrar och pluggar in. Amy Winehouse. Och allt känns ganska överkomligt igen. 

För en vecka sedan hade jag knappt hört ett enda spår, det erkänner jag motvilligt, men så var jag och en kompis på dokumentären om hennes liv och sedan dess är AW det enda jag lyssnat på. Hur bra som helst. Hur har det gått att missa?

Tåget blir stående och inväntar ett annat tåg. Nackdelen med enkelspår. Ute verkar vintern vilja fly och här inne sitter jag med Amy. Taskigt ljud, men ändå. 

Kampen mot tiden

Det har egentligen inget med själva arbetsuppgifterna att göra, men dagarna före ledighet känns ju oändliga. Timmar utan slut. Nedräkningen pågår, men sakta, sakta, sakta. 

De flesta andra har redan gått hem och det bidrar naturligtvis. Det är tomt och öde och vi som är kvar går och sneglar på klockan. På den där minutvisaren som retfullt klamrar sig fast vid varje siffra, varje streck.

Men snart ledighet och då kommer klockan istället att rusa. Snabbt och obevekligt. En ständig kamp om tiden.

Var är julen?

Var på julbord härom kvällen och tryckte i mig alldeles, alldeles för mycket av sill, lax, Jansson och de drygt 763 andra olika saker som fanns där. Som vanligt går det inte att hejda sig. Och hemma är det redan julpyntat, grannens träd lyser från varje liten kvist och den andre grannens altan skimrar i alla möjliga blinkande färger. Ändå - var är julen?

Plusgrader och plask runt fötterna. Det är nog bara att vänja sig vid att vita jular i betydelsen snö kommer att bli färre och färre. Novemberväder skriker inte direkt JUL. 

Men det är inte bara det. Har inte alls hunnit känna in att det är jul på gång.  Kanske kommer det när granen sätts in dagen före julafton, eller när man börjar tänka på julklappar. Har inte gjort det än. Men å andra sidan kör vi bara konsumtion riktat mot barnen i år. Vi vuxna ger nog inget åt varandra, utan skänker pengar till något där kronorna gör mer nytta istället. Känns grymt mycket bättre. 

Kör i alla fall jultema i Spotify. Fairytale of New York med The Pogues är självskriven och Ave Maria måste vara ett av de vackraste stycken som någonsin skrivits. Man får också vara jäkligt tacksam för att vara en av de lyckliga som har några att fira med och möjlighet att fira. 

Och det blir ju den 24:e oavsett allt annat. 

En jäkla robotdammsugare vs riktig julklapp

Tänk att ha en robotdammsugare som snurrar runt över golven hemma. Grymt, eller? Sitta i soffan och glo på en maskin som far hit och dit och typ gör vad du själv kan göra på vad? En halvtimma i veckan? Det känns lite, vad ska man säga, fånigt. Eller? Klimatförhandlingar pågår och produktion av helt onödiga robotdammsugare rimmar väldigt illa med 2-gradersmålet. Ännu sämre med 1,5. Tänker jag i alla fall.

Det där med robotdammsugare skaver också hyfsat mycket när man tänker på att det den här julen är  30 m i l j o n e r  barn på flykt. Det är ju ungefär tre gånger så många som vi bor i Sverige. Och då räknar jag alla , dvs även vuxna. Även gamla gubbar och tanter. Som ska jämföras med siffran 30 miljoner barn. Då känns robotdammsugare ganska sunkigt faktiskt.

Som ett alternativ kan en ju köpa julklappar i UNICEFs gåvoshop. Alla saker skickas till de barn som behöver dem mest, till exempel barn på flykt. Du får ett fint gåvobevis, tryckt eller digitalt, att ge bort i julklapp. Hur gôtt känns inte det?!

Och om du skriver en egen önskelista så vore det ju grymt om den innehöll till exempel att någon ger nötkräm mot undernäring, vinterkläder och ett katastrofpaket till barn, istället för - ja du vet vad - till dig. Gå in och köp julklappar som räddar barns liv på unicef.se/gavoshop.

En av de sju små dvärgarna

Det blev en sån där himla jobbig måndagsmorgon idag igen. För lite sovtid i kombination med inställt tåg och ståplats på bussen. Hade dessutom glömt lurarna så det blev en timmas gloende ut i tomma intet, lyssnandes till de sittande passagerarnas snarkningar istället för musik.

Nu på väg hem och fick en plats i någon slags förstaklasskupé. Väljer att se det som ett slags kompensation. Nu gäller det bara att inte somna, för då vaknar jag nog inte förrän städarna tar kvällsturen. Men de kanske är snälla och låter mig sova vidare. 

Det har i alla fall mojnat. Och i Paris pratar man klimat, men målet blir nog dessvärre alldeles, alldeles för lågt. 

Så rycker vi på axlarna.

Vi gick där och skanderade om sol och vind och om att rädda klimatet. Vad ska vi göra? RÄDDA KLIMATET! Vad ska vi göra? RÄDDA KLIMATET! När? NU! När? NU! När, när när? NU! NU! NU! Vi och 4000 andra, eller 2000, det beror på vem man frågar. Trafikpolisen sa 4000 och det tycker jag låter roligare. Hur som helst var det många som tågade upp för Avenyn i Göteborg för att ge politikerna råg i ryggen inför klimatmötet i Paris. Det som nu startat. Själv hade jag sällskap av stortjejen och även om klimatfrågan inte är så upplyftande är det kul att hitta på något bara vi två ibland, alltså jag menar utan övriga familjen. Gå och skrika tillsammans lite så där i största allmänhet. NU! NU! NU!

Dagen innan hade vi varit på gymnastikavslutning. Då gällde det de minsta två. Alla olika barngrupper visade sina färdigheter i att snubbla över bollar eller springa varv på varv i en never ending hinderbana. Frugan påpekade det typiska i att de blandade grupperna var utklädda till fotbollsspelare, pirater och liknande, medan gruppen med bara tjejer var utklädd till prinsessor. Själv hade jag skrämmande nog inte tänkt på det den här gången. Skrämmande i den meningen att en är så van så en inte längre reflekterar.

Det blir ju så lätt så, att en vänjer sig. Och ibland går det alldeles för fort. Tillbaka då till frågan om klimatförändringar. Det finns en risk i att vi hela tiden vänjer oss. Klimatförändringarna sker allt snabbare, men det går ändå långsamt. Vi hinner vänja oss. För vår inre frids skull är det kanske bra, men jag tror det finns en risk att vi inte orkar ta det på samma allvar som om det hänt snabbare. Vi vänjer oss vid snöfria vintrar, mer regn och stormar. Översvämningar och nyhetsinslag om rasande skogsbränder i andra världsdelar. Vi rycker på axlarna och funderar istället på vad vi ska äta till middag. Köttbullar eller korv kanske.

Sen tar vi bilen och åker och handlar.

Och där stod man i vinterjacka...

Så här dags igår så var det väldigt, väldigt mycket måndag. Det kan man lugnt säga. Väcktes av lilltjejen en stund före väckarklockans outhärdliga pipande. För långt för att kunna tänka sig att vakna, men för kort för att hinna somna om på riktigt. Kunde bara fokusera på att "snart ringer den". Lilltjejen ville ingenting, mer än markera att hon sovit färdigt. Och det var väl egentligen inte så farligt, om det inte varit så att hon även väckt mig både lördag och söndag genom att skrika, skrika, skrika på sina syskon. Och om det inte varit så att jag somnat för sent kvällen innan.

Var grymt trött. Men det skulle jag ta igen på tåget. Halv- helslumra hela vägen. Trodde jag. Men tåget var försenat. Rejält. Och det var kallt. Rejält. Så jag sprang till bussen istället och hann faktiskt med, men fick ståplats i mittgången. 40 minuter. I vinterjacka. Och värmen steg. Och jag orkade inte krångla av mig jackan. Blev inte mycket slumra där.

Till slut en sittplats. Bredvid en som levt på vitlök.

Tröstade mig med att det skulle bli frukostmacka till frukostmötet.

Det blev det inte.

Så här dags igår var det väldigt, väldigt mycket måndag.