Tankspridd igen

Mobilberoende innebär som du vet också laddberoende och det kräver sladd. Att inte ha tillgång till sladd när det behövs är ju nästan lika stressande som att inte veta var själva mobilen är. Sladden kan rent ut sagt vara en livlina. Lite överdrivet kanske, men inte så mycket.

Därför extra nöjd när jag kommer ihåg att slänga ner sladden i väskan imorse i flykten ut genom dörren för att hinna med tåget. Väldigt nöjd med att slippa en låååång dag utan sladd. Inte lika nöjd när jag på själva tåget upptäcker att MIN sladd redan varit nedpackad och att det var frugans sladd jag slet åt mig. Så nu är  hon utan sladd. En låååång dag utan sladd.

35mm fotodrömmar

Gjorde något annorlunda häromdagen; köpte ett nytt objektiv till kameran. Det är ju kanske inte så vanligt i sig, men att köpa det utan att först ha läst varenda test och utlåtande som finns om det på hela internet - det är ovanligt. I alla fall för mig som gärna grottar ner mig i allt som går att finna. ALLT. Insåg någonstans att jag kommer att köpa det i slutändan ändå, så varför lägga oändligt med tid på att läsa om det först (Mindes hur det var vid köpet av Chromebook).

Åh vilken förändring det blev! Ett fast 35mm på kameran istället för det 18-55 som följde med när den ursprungliga köptes gjorde att det kändes som en helt ny kamera. Vet inte exakt varför, men fick lite samma känsla som att fota med min gamla Nikon FM2 där en använde riktig film. Samma sköna känsla. Antingen förstår man den känslan, eller så gör man det inte. Spelar faktiskt inte så stor roll.

Nu har jag däremot börjat läsa en massa - MASSA - annat om fotografering, men det är ju liksom mer normalt. Den där bildbehandlingskursen jag tydligen är anmäld till är däremot ett kapitel för sig. Hmm...

Såna där pendlare

Det har hänt en del sen sist. Jag har blivit pendlare till exempel. Det kom sig av att jag hade ett jobb och nu har jag ett annat. Det behöver inte vara krångligare än så.

Har redan upptäckt att pendlingen är speciell och har sina sidor. Vissa dagar försvinner resan i ett ingenting som går så otroligt snabbt. Kanske i den där inre resan som SJ tjatar om och ja - jag åker kollektivt. Du behöver inte oroa dig över att jag sitter och drömmer mig bort bakom ratten. 

Eller när man träffar en gammal bekant och resan pratas bort på en liten stund. Eller när man bara njuter av en paus mellan två verkligheter.

Andra gånger känns resan mycket, mycket längre. När exempelvis någon sitter framför och äter prickig korv och det är lite för tidigt för korvlukt. Som nu. Och korvmackorna aldrig tycks ta slut. Evighetsmackor.

Eller när man inte kommer till ro. När det finns något litet krypande i benen som inte vill slappna av utan hela tiden pockar på uppmärksamhet. Eller när någon pratar väldigt, väldigt högt. Hela tiden. Om totalt ointressanta saker. Eller när man blir inklämd av någon som helt enkelt måste breda ut sig av någon outgrundlig anledning.

Och den där korvlukten ligger kvar som ett täcke i luften vi andas. 

Pendlare är nog ett släkte för sig och jag tycks vara den nya kusinen.

Image courtesy of graur razvan ionut at FreeDigitalPhotos.net

Visa lite jävla respekt och berätta vad det är NI vill

Får redan känslan av att den här valrörelsen kommer att bli ett enda tjafsande och käbblande om vem som gjort eller inte gjort vad, vem som är dummast och vem som egentligen orsakade regeringskrisen. Det känns inte lika mycket som att någon kommer att få veta vad partierna egentligen vill. På riktigt.

Är det konstigt att SD drar röster när man inte vet vad de andra partierna egentligen tänker göra i regeringsställning? Nej. Om det inte ges några raka och klara besked så är det inte konstigt att många väljer att rösta på ett missnöjesparti.

Det jag minns tydligast av förra valrörelsen är att Alliansen tjatade om att Stefan Löfven inte kunde presentera vilka han vill regera med. SD pratade om invandrare, Sjöstedt om vinster i välfärden och Fridolin hade en kolbit. I övrigt kan jag inte påstå att det gett så bestående minnen. Och det lilla jag minns är kanske helt felaktigt, men det är ändå så jag kommer ihåg det. Allt annat försvann i tjafs och käbbel. "Ni är dumma!" "Nej, ni är dummare!" "Men det var ni som började!" "Nähä" "Joho" "Nu berättar jag för mamma att du är dum!" Ungefär som hemma alltså, när barnen bråkar. De går på dagis.

Tänk om partiledarna för en gångs skull kunde säga att "Om vi vinner valet vill vi göra så här, så här och så här eftersom vi tycker så här och så här och så här. För dig betyder det..." osv. Så att man kan ta ställning till vad det är man VILL ha istället för vad det är man INTE vill ha. Det skulle vara så skönt att i huvudsak rösta FÖR någonting istället för att rösta EMOT någonting.

Så snälla partiledare, lyft den här valrörelsen till en något högre nivå. Om ni vill att vi väljare ska rösta fram er till regeringsställning kan ni väl också respektera oss så mycket att ni beter er som vuxna människor.

Skol- och dagisfoton. Eller skräp för flera hundra?

Häromdagen damp det där sabla kuvertet med dagiskort ner i brevlådan. Samma sak varenda, jäkla år. Vi hade ändå försökt vara duktiga och avbeställa i tid på nätet eftersom de ju är SÅ JÄKLA DYRA. I år skulle vi bara ha gruppfoton från dagis och skolkatalog från skolan (det skulle ändå dra iväg på flera hundra). Så var det bestämt. Och därför avbeställde vi resten. Men av någon anledning missade vi att stoppa lilltjejens kort i tid och därför kom hela paketet med foton i alla tänkbara varianter. Stora, små, i färg och svartvitt. Glada miner och allvarliga. Fina. Men dyra.

Visst, det är bara att skicka tillbaka. Portot är redan betalt. Men det blir en extra grej att komma ihåg och risken är stor att vi missar att lägga korten på lådan i tid. Det är väl också hela affärsidén, men det irriterar. Fast det som verkligen retar mig är att de producerar kort som jag inte beställt och förväntar sig att jag ska betala flera hundra för dem - annars kastas de i soporna. Jag antar det i alla fall, att de slängs. För vad kan de annars göra av dem? Grymt resursslöseri. Smart affärsidé kanske, men grymt resursslöseri. Och faktiskt lite hånfullt, när man tänker efter.

Inser att det där med skol- och dagisfoton är lite samma som med ved. Den värmer flera gånger; först när man hugger, sen när man bär in och till sist när man eldar upp den. Fotona värmer inte, men gör en förbannad flera gånger; först när man får dem i brevlådan, sen när man måste få tillbaka dem i tid och sen varenda jäkla gång man tänker på dem.

Så där sammanbitet så det gör ont i tänderna

Ibland får man ett halvt löfte om något väldigt bra, men det finns också en bisats om att det kan bli tvärtom. Och då lyckas man så ofta ignorera den där bisatsen. Totalt. Konstigt att det så ofta är just så.

Häromdagen fick jag ett halvt löfte och efter det kändes som att någon lyft mig i ett snöre så att ryggen blivit rakare och huvudet mer upprätt. Det blev liksom lite lättare allting och ljusare. Det var ett löfte om förändring och vårdoft i luften. Ett löfte som triggade tankar. Så idag fick jag beskedet att tyvärr, det blir inte så. D e t   b l i r   i n t e   s å . Och luften bara gick ur mig totalt. Någon klippte av snöret och jag säckade ihop. Regnet smattrade i höstleran. För den där bisatsen hade jag ju totalt missat. Eller valt att inte höra. Glömt bort. Konstigt det där.

Att man inte lär sig. Ropa inte hej och så vidare. Men så vill man ju inte visa sig slagen, utan biter samman käkarna och försöker pressa fram ett leende mellan skärande tänder. Det liknar mest en hemsk grimas. Nej, inte är jag bitter inte. Jag drar på mig stövlar och klafsar glatt vidare i leran i höstmörkret och ser framtiden an med tillförsikt. För imorgon känns nog allting bra igen. När man fått lite perspektiv.

Lite jazz och tvättmaskinsljud i undanvåningen

Har precis kommit hem från minisemester med familjen och har dragit mig undan till de nedre delarna av huset. Undervåningen, eller undanvåningen kanske man ska kalla det. Sitter i något som en gång var tänkt att bli en arbetsplats, men hittills inte nått fram. Från rummet bredvid hörs tvättmaskinens tjatiga ljud som ett taskigt ackompanjemang till jazzen som smyger fram ur Spotify. Viktigast av allt, det är en stund ifred.

Det är konstigt att man kan bli så trött av semester. Det är väl det där med att man är så vansinnigt tätt inpå varandra hela tiden. Det blir liksom inga egenstunder. Inga långa i alla fall. Inte när man har småbarn. Det är ju grymt mysigt också och kul när ungarna blir exalterade hela tiden över små, ovanliga saker. Men nog fasen är det tröttande. För alla. Och nu när vi kom hem gick proppen ur varenda en.

På övervåningen ser de på film och något enstaka skratt sipprar ner. Det låter härligt. Får en bara sitta här en stund och vara lite egen och undan, så kommer en sig nog. Barnskratt är ju jäkligt helande och ger en extra dimension till både jazz och tvätt.