Hårt säte. Litet tåg.

Det var en seg morgon. Tåget var sent och jag tänkte att bara det inte är ett sånt där gammalt tåg och när det väl rullade in på stationen var tåget just så där gammalt och välanvänt. Och hälften så långt som vanligt. Det blev ett hårt, nedfällbart extrasäte hela vägen och resten av dagen var ryggen aningen stel. 

Men det känns bra att tågpendla. Trots ryggen. Det blir sammanlagt två timmars läsning, surfande eller funderande per dag. Mycket mobilpill ska erkännas. Miljö- och klimatvänligt är det också. I alla fall jämfört med att ta bilen. Man får se det så.

Läs även andra bloggares åsikter om tåg, pendling

Kan ingen bara stryka vissa dagar i förväg?

Ibland vaknar man och det är en fel-dag. En sån där dag när allt är dömt att bli helt åt skogen. Precis allt. Och så blir det så också. Precis en sån sabla dag var det idag. Varför gick man ens upp?

Som ett talande axplock går det att lyfta fram byggprojektet som skulle blivit klart för två helger sedan, men som inte blev klart idag heller. Saknade vissa brädor. Ringde byggvaruhuset för att försäkra mig om att de hade rätt dimension inne.
-Jaaa det har vi, lovade kvinnan i den rikstäckande växeln. Jag ser att det finns över 200 brädor med den dimensionen i din butik.
Vad fel den kvinnan hade kan jag säga, för i "min" butik fanns inte så mycket som en brädstump i den dimensionen. Inte så mycket som en tum. Vad otroligt trött jag blev. Men inte förvånad. För det var en sån dag idag. En dag när allt blev fel. Varför ens försöka?

Och imorgon är det måndag.

Exakt.

Det är dags att lyssna

Varje dag fattas beslut som berör barn i utsatta situationer. Men barnen själva får sitta på bänken och se på när vuxna fattar beslut som kommer att påverka hela deras liv. Det är nog nu. Barnen måste få höras. UNICEF Sverige har tagit fram en poddserie, Röster från bänken, där barnen själva får komma till tals. Lyssna på barnen och ställ dig bakom kravet att barn ska få rätt att klaga när deras rättigheter kränks, på unicef.se/rösterfrånbänken. #rösterfrånbänken

Riktigt skamfullt dåliga föräldrar

Framför mig på bordet ligger en hög med papper från skolfotografen. Två av barnen har tagit skolfoton för några veckor sedan och nu skickas ihärdiga påminnelser om att vi ska gå in på nätet och beställa. Korten är inte särskilt bra, men riktigt dyra.

Vi har inte tänkt att beställa några kort i år och därför går vi inte in på nätet och därför beställer vi inget. Tydligen inte rätt beteende. Så idag ringde de istället min fru och frågade om de verkligen hade rätt adressuppgifter eftersom vi tydligen inte hade nåtts av erbjudandet att just beställa. Nu hade de istället tänkt att skicka hem alla kort till oss för påseende. När min fru svarade att vi inte ville ha några kort och därför inte tänkt beställa, lät det som att personen i luren blev smått chockad.

"VA! Ska ni inte beställa?!?!"

Ungefär så där som GP:s tidningsförsäljare blev för många år sedan när vi bodde på landet och han skulle kränga helg-GP till oss. Jag svarade att det inte var så stor idé eftersom vi inte skulle få tidningarna förrän när brevbäraren kom med posten vid lunchtid på måndagen och alltså inte på helgen. Det fanns inget tidningsbud där vi bodde. När han till slut förstod att jag inte skojade lät han också smått chockad. Eller snarare riktig chockad. Men det är en annan historia.

Det är tydligen fruktansvärt skamfullt att inte köpa skolfotona. Det kanske gör en till en riktigt dålig förälder. Men vi får försöka leva med det på något sätt.


Image courtesy of Gualberto107 at FreeDigitalPhotos.net

Slå vågen på käften

Ibland överraskas man av den där spontaniteten som kan komma från barn. Inte bara i vad de säger, utan också i vad de gör. Som när mellankillen sitter och berättar något i köket och plötsligt, helt utan anledning, slår knytnäven det hårdaste han kan på köksvågen som av ren rädsla hoppar fram 300 gram och stannar där. Nollställd på nytt, eller vad man nu ska kalla det. Så här efteråt känns det lite onödigt, minst sagt, men det är ju svårt att bli arg. Vågen var gammal, impulsen snabb och förvåningen stor. 

"Det verkar vara något fel på vågen." 

Tja, så kan man ju också uttrycka det. Kommer samtidigt ihåg de där spontana infallen en själv hade som barn. De var nog inte heller alltid så lyckade. Men det är ju så man lär sig. Förhoppningsvis.

Läget är akut

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om hur en liten död pojke som hette Alan fick världen att börja förstå vidden av den enorma flyktingkatastrof som pågår. Men jag lyckas inte få till det. Tankarna springer i trassliga labyrinter, för det går inte att greppa. Pojken Alan är död och dessvärre är han inte ensam. Alldeles, alldeles för många andra har redan mött samma tragiska öde och alldeles, alldeles för många kommer sannolikt att avsluta sina liv på samma sätt. Som om det går att räkna. Redan en är alldeles, alldeles för många. Det kommer att bli så oändligt många fler. Och bilden av Alan fortsätter att finnas på näthinnan.

Det finns så oändligt många barn som är på flykt, men som till skillnad från Alan fortfarande har chansen till en framtid. Vi måste kämpa för vart och ett av dessa barn. Kämpa som om dessa barn var våra egna. Kämpa för att de ska få sina chanser. Kämpa för att de ska få leka, finnas och leva.

I Europa och övriga världen är cirka 30 miljoner barn just nu på flykt. Det är mer än tre gånger så många barn som det bor människor i Sverige. En ofattbar siffra och som alltid i katastrofer är det barnen som drabbas hårdast. De som inte har någon skuld alls till att de nu måste fly. UNICEF finns på plats med katastrofinsatser både i de konfliktdrabbade länderna, i flyktinglägren och på flyktvägen. Men, behoven är fortsatt stora. Rädda barns liv, ge en gåva på unicef.se eller sms:a LIV till 72900 för att skänka 100 kronor. Du kan också swisha en gåva till barn på flykt, nummer 123-024 00 36 (rekommenderad summa: 100 kr). Skriv också under här för att hjälpa barnen på flykt.

Nu fortsätter vi kämpa för varenda unge. Det finns ingen tid att förlora.

Är det nu man ska fungera igen?

Det där med semester är ju ganska skönt egentligen. Utdragna veckor av ledighet och i vissa fall tusen saker som görs. Ofta inte det där man hade tänkt att göra, utan något helt annat. Eller ingenting. Men det är väldigt skönt det med. Befriande. Fast plötsligt är det slut.

Lite chockartat har arbetet startat igen och varken kroppen eller hjärnan är riktigt med. I alla fall inte kroppen. Van som den är att stiga upp framåt åtta (vilket dessvärre är väldigt sent i vår familj) protesterar den vilt mot att kliva upp drygt två timmar tidigare. Ännu mer protesterar den när en försöker locka den till sömns igen på rätt sida midnatt efter att ha kämpat sig igenom en dag av måsten. Däremellan skriker den efter kaffe alternativt låter magen protestera när det blir för mycket av just kaffe. Och det är någonstans där som hjärnan också hänger med, protesterar mot kontorets allt för stela och stillastående väggar, datorskärmens uppfordrande texter och kalendern som i rasande takt fylls med möten. Den stänger av en stund, lockar ögonen att söka sig ut och börjar sedan drömma om alla tusen saker som gjordes - eller inte gjordes - på semestern som aldrig ville ta slut. Men som ändå gjorde just det. Tog slut.

Ungarnas eftermiddags- och kvällsaktiviteter börjar också rulla igång. Som om det inte var mycket nog med allt annat som ska fungera igen. Och så denna ständiga fråga om vad vi ska äta till middag. Finns det något värre än att hitta på maträtter varje dag, handla till dem, laga dem och städa köket. Ja visst går det att veckohandla och visst går det att planera och visst går det att göra så mycket mer. Men vänta lite nu. Jag ska bara drömma mig bort ett tag igen.