Överraskning!

Vi har hållt på ett tag och försökt få stortjejen att vilja lära sig cykla. Men icke. Hon har inte velat. Det är tråkigt att cykla! har hon sagt med butter min. Men enträget har framförallt frugan fått ut henne. Mest av allt har det handlat om att hon vill öva i fred tills hon lär sig. Och sedan visa. Det har hon ärvt av mig. När man lär sig att cykla och någon går bakom och håller i cykeln så är man ju inte precis ensam.

Men så kom frugan på att vi kan ta av pedalerna på gamla, lilla cykeln så att hon får öva på balansen. Då blev det plötsligt roligare. Enklare att öva själv. Och idag ringde de och frågade var jag lagt pedalerna för de skulle på igen. Jag tveksam, men visst.

När jag sedan kom hem sa stortjejen att hon och mamma hade en hemlighet, som jag skulle få reda på efter maten. Du ska väl inte ta en portion till efter den här? frågade hon och suckade lite när jag skulle göra just det. Men till slut. Hon skuttade ut, tog upp den lilla cykeln. Och cyklade. Ungen hade lärt sig att cykla! Övat hela eftermiddagen. Själv. Och lärt sig.

Man blir ju stolt som en tupp!

Imponerande! Helt enkelt imponerande!

Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen. Han är imponerande! Ingemar Stenmark alltså och prestationerna i Mästarnas Mästare. Precis som motståndarna sa i finalprogrammet så har han ju hört hemma i finalen hela tiden och han var en otroligt värdig vinnare.

Det kändes lite som när man var barn och fick se hans åk på TV:n i skolan. Då kom parallellklassen in till oss och så satt vi huller om buller och hejade (Det gjorde de inte nu). Och jublade.  Han är ett fenomen!

Sett till motståndet så var det också väldigt rättvist att han vann. I alla fall som jag ser det. Både Limpar och Brandin har ju hängt i en skör tråd flera gånger under seriens gång och därför hade det ju varit lite trist om någon av dem hade knipit guldet.

Stenmark verkar visserligen inte helt bekväm i vinnarrollen, dvs den del som kommer efter själva vinsten. Men oavsett det så är det imponerande att vara så mångsidig och ha sån kontroll över psyke och kropp så lång tid efter det att han varit i världstoppen. Det är bara att gratulera!

Läs mer: ab1, 2, svd, gp, exp1, 2

Gubbar med hatt - i trafiken

Läser hos Mångmamma om gubbar i övre-övre medelåldern som ännu sitter bakom ratten och jag tänker att det är inte bara jag som tänker och tycker till om dessa medmottrafikanter. Synd bara att det ska vara ett så känsligt ämne det där med att uppmana någon att sätta sig i passagerarsätet istället för bakom ratten - att säga att jag tycker inte att du klarar av att vara ute i trafiken längre.

Men det är inte bara gubbarna i övre-övre medelåldern som kan irritera en i trafiken. Det räcker allt för ofta att sätta gränsen vid övre medelåldern. Gubbar i trafiken! Men jag kan samtidigt längta dit lite grand. Till gubbåldern. För det verkar så skönt det där med att få köra helt efter sina egna trafikregler medan man kritiserar alla som inte gör det.

Jag ska erkänna att jag sedan länge övat på att kritisera mina medmottrafikanter, men än så länge är det mer av sunt förnuft än av ren gubbighet. Intalar jag mig.

Hill Street Blues

Ibland saknar man tiden när det inte fanns tusen halvkassa program att välja mellan i lika många kanaler och man istället såg fram mot veckans höjdare.

Lite nostalgi..

Genusfunderingar på hamburgerstället

Häromdagen stannade vi till på Mc Donalds för att äta lite. Jag, sonen och stortjejen. Konstigt nog protesterade de inte våldsamt, precis som de aldrig gjort annars. För man får ju en leksak. Så även denna gång. Och det är ungefär här jag börjar reta mig. Tjejen i kassan tog en snabb blick på barnen, plockade fram happy meal-kartongerna och frågade: En Barbiegrej och en bil - är det ok?

Det var helt ok, tyckte barnen och stortjejen valde det lilla Barbieblocket med tillhörande klistermärken med bilder av högklackade skor mm - rosa och puttinuttigt. Sonen valde bilen med ett monster som fälls upp när den krockar med något. För det var ju så tjejen tänkte när hon frågade, det var så jag tänkte när hon frågade och det var så barnen tänkte att det skulle vara. Vi är alla ganska formade in i könstänkandet. Men det var inte dit jag ville komma, även om det också retar mig: Att jag också direkt associerar Barbiegrejen till dottern och bilen till sonen. Och att jag bidragit till att de tänker likadant.

Men som sagt. Det var inte dit jag ville komma.

Det som retar mig och som legat och skavt i bakhuvudet är det faktum att de flesta gånger som vi varit på gyllene bågen så har det bara funnits EN kategori leksaker och dessa har - om man nu ska hålla fast vid könsstereotypt tänkande - varit ganska passande för killar, men självklart även för tjejer: lasersvärd, monster osv. När det istället/även är leksaker som är väldigt tjejiga (åter könsstereotypt tänkande) - i detta fall Barbiesaker - så finns det naturligtvis även leksaker som "passar bättre" för killar. Varför? frågar jag mig trött. Varför kan killar inte leka med "tjejiga" saker? Och varför ska även Mc Donalds ägna sig åt att pränta in "Barbie-idealet" i småtjejer? Och kanske framförallt - varför åker man dit gång på gång och släpar hem nya plastiga skitgrejer samtidigt som världen ser ut som den gör?

Om man ska lägga något litet på plussidan så hade de här leksakerna varken batterier, ljud eller lysande lampor. Kors i taket!

Jagar spöken

Utflyktsdag idag med stortjejen och sonen till mitt barndoms sommarstad. Och det blev som alltid. Så fort vi börjar närma oss kommer minnena. Så här i försommartider ser jag framför mig min mormor stå på trappan och vinka. Krama oss och säga Välkomna till sommaren! För det var så det var. Vi åkte till stugan så fort det blev sommarlov och stannade nästan ända till hösten. Vi åkte till sommaren och någon kilometer därifrån bodde mormor och morfar. Barndom.

Idag hamnade vi mitt i torgdag och det kändes verkligen som att kliva tillbaka i tiden. Åtminstone ett trettiotal år till hur det var att gå på torget där när jag själv var liten. Torggubbar och torgtanter. Dukar, garner, morötter och krimskrams. Kanske något färre försäljare, men annars ungefär det samma. Sedan runt i stan och titta. Tänkte att här skulle jag kunna bo. Jag skulle trivas här.

Senare ut till stugan och minnena rasar emot mig. Det går inte att ducka eller väja eller stänga av. De vill bara fram. Extra starkt när sommaren står och stampar. Barnen letar fram leksaker, spel och pussel. Vi går ner till stranden, känner på vattnet, kastar pinnar, silar sand mellan fingrarna. Solen glittrar i sjön. Åter vid stugan plockar vi blommor. Viol, gullviva, smultron, gökärt, några strån av vårbrodd och bergsslok. Och förgätmigej.

På vägen hem åker vi förbi mormors och morfars grav och lägger buketten. Den har blivit lite trött, men det går bra ändå. Sonen traskar runt bland gravstenarna och tycker det är jättespännande. Stortjejen med. Hon frågar om gravar och om de färska kransarna som ligger utanför ena hörnet av kyrkan.
Hur många känner du som ligger här? undrar hon sedan. Jag försöker tänka efter, men det är svårt. Jag vet faktiskt inte, svarar jag till slut. En stunds tystnad. Jag känner i alla fall en - din mormor. säger hon sedan. Och det stämmer ju, för de var allra bästa kompisar när stortjejen var tre. Men det minns hon nog inte. Egentligen. Fast jag önskar att alla mina barn hade fått lära känna bägge två.

När vi åker därifrån, hemåt, drömmer jag först om allt man kunde göra om vi bodde där. Återupptäcka. Utforska allt det där man såg eller hörde om som liten. Tänker på morfars alla smultronställen i skogarna runt om och undrar om de finns på någon karta. Sannolikt inte. Sedan tänker jag att där ska jag faktiskt inte bo. Vid min barndoms sommarstad. Jag skulle bara jaga spöken och inte skapa några nya minnen.

Nu befarar jag att min fru - om hon läser det här - kommer att tro att jag inte vill bo kvar på platsen där vi bor. Men det är inte alls så det är. Det är bara minnena som spelar spratt och föder tankar. Med lite distans känns det tydligt att vi redan hittat hem.

Samtidigt hos oss

Det blev bil idag för ovanlighetens skull. Till jobbet. Och från. Hemåt med Winnerbäck på hög volym och solen i ögonen.

Då väntade sväng till ICA för att köpa chips, maränger, grädde, glass, chokladsås och strössel. Och då väntade stortjejen med två kompisar på marängsviss, för det var discopartykväll. De hade redan dansat och ätit spagetti och köttfärsås. De väntade också på Bolibompa med gästen Erik Saade och sedan dataspel. Chips. Sonen satt fortfarande vid bordet. Spagettikladdig i broderad klänning och med ett stolt leende. Discoklädd. Och väntande på glass. Lillasyster var onöjd, men visste nog inte riktigt varför. Frugan i väntan på tid för projekten.

Och jag var alltså på väg hemåt med solen i ögonen och en go känsla i kroppen. En tids planerad ledighet påbörjad. Och familjen väntandes hemma. Väntandes på olika saker. Och discopartykväll. Det var väl ungefär så. Inte så mycket mer. Ingen solklar poäng, men lite samtidigt. Och nu skrev jag om det.

Hur stark är man?

Bytte skosnören idag. Igen! Jag förbrukar skosnören i samma takt som, tja, jag vet inte riktigt. I alla fall snabbare än brukligt. Snörena går av. Gång på gång. Det går åt minst 5-6 omgångar till varje par skor. Minst. Men oftast fler. Måste väl vara för stark, antar jag. Eller så köper jag skor för sällan..

På den nivån är mitt bloggande idag.

Människor som är A och människor som är B

Jag tycker att det är fascinerande hur vi kan vara så olika. Inte olika långa, bullriga, tjocka, försynta eller passionerade. Det är inte det olika jag tänker på, även om det också är fascinerande. Jag tänker på det där med A-människor och B-människor. A och B.

Inte första- och andrasortering. Nej, A och B.

Jag är en B-människa och min fru är A. Jag är kvällspigg och hon kvällstrött, hon är uppe med tuppen när jag gärna sover. När hon vill ha en aktiv förmiddag går jag gärna runt i morgonrock och sörplar kaffe. Och när hon kryper i säng med grus under ögonlocken, så kan jag ha några timmar kvar att vara vaken.

Nu är det ju inte alltid så, utan det är så det skulle vara om vi bara fick vara. Som vi är skapta att vara. För hon är A och jag är B.

Igår hade vi en lång diskussion om hur det här påverkar oss. I vår familj. Och det är klart att det påverkar mer om jag ska tillåtas vara B än om hon ska tillåtas vara A, för nu har vi småbarn som är så extremt mycket A. Och jag måste så klart agera mer A än jag är anpassad för, men det måste man ju å andra sidan i arbetslivet också. I hela samhället. Men ändå kan jag inte släppa B, för det är ju så skönt med de där timmarna på kvällen, framåt nattkröken. Tystnaden och ensamheten. Tid att tänka. Tid att bara vara. Ironiskt nog gick jag upp vid sex imorse och hon sov gott ett par timmar till. Det var hon väl värd och vi turas om att få sovmorgon. Men lite smått ironiskt med tanke på diskussionen igår.

Jag undrar är hur det ska det gå när småbarn en dag blir tonåringar. Blir B. Väldigt mycket B. Som tonåringar lätt blir.

Min fru är A och jag är B. Hon sover nu. Och jag sitter här.

Just another söndag

Så går en dag ifrån vår tid, som Neander skrev, eller kanske mer som Gardell spann vidare - Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter. Oavsett så har en söndag passerat. En helt vanlig söndag. I vårt liv. Med:

• två skrattande ungar i varsin gunga,
• lite hundträning,
• veckohandling,
• röstning i regionvalet,
• "komplementhandling" av det som inte fanns i första affären,
• en son som hällde ut en halv diskmedelsflaska över badrumsgolvet,
• regn,
• gråt,
• skratt,
• glada ungar i regnställ,
• sagor,
• sågning,
• skäll,
• tröst,
• golvtorkning i tvättstugan,
• kramar,
• kortspel,
• rensning av golvbrunn,
• TV,
• fisk och köttfärssås - men inte på samma gång,
• mera gråt och mera skratt,
• bloggande,
• och så mycket mer.

Och imorgon är det måndag.

När man inte kan äta vad man vill

I hela mitt vuxna liv har jag fått kommentarer som "Du kan ju äta vad du vill!", "Du behöver ju inte ens tänka på vad du äter!" och "Ta en kaka till, du som är så smal!". Och jag har tagit en kaka till, inte tänkt på vad jag äter och ätit vad jag vill. Det skapar lätt ett sockerbegär kan jag berätta. Det gör det också svårt att låta bli att ta när det finns. Det dödar det där begreppet karaktär.

Och säg det som varar för evigt.

Idag stannade frugan plötsligt upp och granskade min profil. Eller rättare sagt magen innanför en lite tight t-shirt. Man kan säga att hela hon frös mitt i en rörelse. Och sa något i stil med "Magen ser ju helt uppsvälld ut!". Och hon har ju helt rätt. Magen ser ju helt uppsvälld ut. Hur länge har jag inte försökt blunda för det?

Nej, sanningens minut är slagen. Självförnekelsens tid är borta och gubbmagen är här. Liksom ångesten. Så ikväll blev det bara två mackor till kvällstéet. Och bara en skiva ost på varje. Istället för fyra, fem eller sex mackor. Gärna med dubbla pålägg. Nyvunnen karaktär!? Jo, pyttsan! Den lär väl rymma under natten..

På lördag ska i alla fall jag och magen på 40-årskalas och ålderskrisa över en bit tårta. Ännu en påminnelse om att den egna dagen obevekligt rycker närmre. Vi får väl se om DEN passeras med magen i behåll.

Äntligen! som Fylking sa

Har gått runt hela dagen med en lite go känsla i ena hörnet av magen. Ett litet ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNNNNNNTLIIIIIIIIIIIGEEEEEEEEENNNNN som bara väntat på att få hoppa ut och som nu släppts lös. Det handlar så klart om den där jäkla musiklistan som skulle få fart på mitt bloggande, men som istället nästan tog död på det. Eller lusten för det. Nu är den ÄNTLIGEN avslutad!

Men det har inte bara varit negativt! Jag har till exempel hittat tillbaka till Imperiet som faktiskt hade dammat till lite bak i hjärnkontoret. Bara en sån sak. Och det som är så skönt nu när listan är avklarad är att man - om man nu vill det - kan slänga in några låtar hur som helst.

Helt omotiverat liksom..

Jag önskar jag var speciell..

Dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

För ett år sedan var det några låtar jag lyssnade ganska mycket på, som var lite favoriter. Eller vad man nu ska kalla det. Men när jag tänker efter var det nog ett par till.. Jag radar upp de mest spelade och sparar den bästa till sist. Allt för att hålla spänningen uppe (om man nu inte snabbt börjar med att titta längst ner)..

Halleluja - Ebba Forsbergs tolkning
I väntan på vadå - Timbuktu
Om du lämnade mig nu - Winnerbäck & Miss Li



och så slutligen Creep - Timo Räisänens version

Taco och kolsyrad O'boy

Dag 29 – en låt från din barndom

En av mina bästa kompisar när jag var liten var också son till min pappas bästa kompis. De bodde på tredje våningen inne i centrum i en grymt mysig lägenhet. Högt i tak och många rum. De hade Sodastream där vi testade att kolsyra O'boy och en balkong från vilken vi hissade ner leksaksplan med metspö framför ögonen på passerande fredagsrumlare. Bland annat. Han gillade Puttin' on the Ritz med Taco. Jag väljer den låten för den är så himla mycket han, där och då.

Kärlek och skuld

Dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig

Funderat som sjutton, men vaddå skyldig? Till vad och varför? Fattar inte riktigt, så jag surfade runt för att se hur andra tänkt. Och de flesta verkar tänka som jag. Vaddå skyldig? Men så hamnade jag hos randig katt och gillar hennes lösning skarpt. Och snor den rätt av. OJ! Jag känner mig skyldig Black Eyed Peas att länka till en av deras låtar. Where is the love?

Lite som Thåström, men på ett helt annat sätt..

Dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument

Det kan vara magiskt. Men för att ta sig dit..

Min instrumentala karriär började i blockflöjtsgrupp där vi via Gubben Noak sakta avancerade till Fjäriln vingad.. och någonstans där tog det väl stopp. Och slut. Och det var nog inte så konstigt. För jag övade nästan aldrig. Det gjorde nog inte de andra heller och hade man i vuxen ålder varit med i en så falskspelande grupp så hade man nog slutat. Varför man nu skulle börjat?

Sedan blev det pianolektioner. Som jag delade med en annan kille. Skillnaden mellan oss var att han övade på läxorna under veckorna och jag gjorde det inte. De liksom förträngdes tills det var en ungefär halvtimma kvar till starten av nästa lektion. Eftersom det tog en kvart att ta sig till pianolektionen och tio minuter gick åt till ångest så blev det övat ca fem minuter. Men fem intensiva minuter. Inte heller piano blev min grej. Om nu någon trodde det.

Därefter gitarr. Grymt. Eller, kanske inte. Min gitarrlärare älskade att prata. Prata och prata. Och han älskade att säga saker som "Olika dagar olika hästar" och berätta bisarra historier. Han tyckte nog att det var rätt trist att traggla gitarrackord varenda dag. Och det gjorde ju inte så mycket för då märkte han inte att jag knappt övat. Börjar du se ett mönster? Men när vi väl spelade så fick jag välja låtar och då blev det mycket Cornelis, någon Taube och en del Bellman, dvs Märk hur vår skugga.. och jag kände mig som Thåström. Men min version lät nog mer som plink-plånk till pipig målbrottsröst än som.. tja.. Thåström uppbackad av.. tja.. musik. Gitarren står i sitt fodral i källaren. Väldigt oanvänd.

Någon särskild låt skulle jag inte vilja kunna spela, eller kanske skulle jag vilja kunna spela alla. Det vore ju häftigt att sätta sig vid en flygel och riva av Mozart, Beethoven eller någon annan mästare helt felfritt. Oväntat. Eller varför inte ta upp gitarren och chocka omvärlden. Varför inte kunna dra en låt av Gary Moore. Kanske The Loner. Här från konsert i Stockholm 1987. Jag var där. Och det var magiskt.

Pianokungen

Dag 26 – en låt du kan spela på instrument

Det var ju länge sedan, men Gubben Noak borde man väl kunna klinka fram på piano.. För övrigt har jag spänt akvarellpapper idag efter att frugan övertalat mig. Och det var himla trevligt. Det är nog dags att försöka få fart på själva målandet också.

Vad trist det blir på julafton

Dag 25 – en låt som får dig att skratta

Kan ju inte påstå att jag skrattar så himla mycket åt just låtar. Vissa får en att dra på munnen och andra.. tja.. inte. Den här hör väl till den första kategorin och lockar fram ett snett litet leende. Men det gör ju flera av Cornelis Vreeswijks svartkantade låtar.