Ingen Mr Bojangles precis

Vad är egentligen sanning? Och vad är lögn? Och kan det som är sant just precis nu vara lögn om en liten stund, trots att inget egentligen förändrats? Är min sanning samma som din sanning? Om inte - har då en av oss fel? Är det en av oss som ljuger?

I senaste numret av tidningen Faktum intervjuas Håkan Hellström om varför han så ofta hittar på när han blir just intervjuad. Ibland verkar han säga vad som helst till reportern, precis vad som faller honom in. På frågan "Är det för att du vill ge alla reportrar något extra som du berättar olika grejer i olika intervjuer?" svarar Hellström att "Alla berättelser är sanna. För mig är de sanna när jag berättar dem."
Strax därefter kommer frågan "Varför hittar du på då?" och herr Hellström svarar "Det är Mr Bojangles."

Självklart är det Mr Bojangles. Vad skulle det annars bero på?

Själv då? Ibland ramlar jag ner i det svarta hålet, precis som många av oss gör. Det där hålet med branta kanter och fullt av både ensamhet och hopplöshet. Som är så kämpigt att ta sig upp ur och där man skrapar knän och bryter naglar i försöken. Att ta sig upp. I de stunderna är verkligheten en helt annan än den annars är. Men lik förbannat lika verklig. Men är den sann?

Och i vissa stunder känner jag mig så himla tillfreds med att vara en Svensson som lever sitt Svensson-liv i sin Svensson-villa med sitt Svensson-Svensson-Svensson för hela slanten. I nästa stund vill jag skrika ut att här är jag. Jag är annorlunda. Jag är inte som ni för jag är speciell. Och vad fan är sant då?

Vi var på ett mingelparty för ett tag sedan. Ganska nyss faktiskt. Jag gör mig inte på mingel. Passar inte in, utan är mest bortkommen. Vet inte riktigt hur man minglar med folk man inte känner, framför allt såna som själva tycker att de är väldigt viktiga, häftiga och väldigt bra på att mingla. I de lägena tänker jag ofta att det vore på sin plats att spela en roll. Trycka på play och bli Mr Bojangles. Men det skiter sig så klart och jag blir mer som en pusselbit från fel pussel. Eller snarare en felaktig pusselbit på ett schackbräde. Och då är det lätt att känna sig misslyckad, ramla ner i ett hål och skrapa knäna.

Efteråt kan man fråga sig vad som egentligen var sanningen under hela den där stunden när man försökte bli Mr Bojangles, men blev en felaktig pusselbit med skrubbade knän. Och vems sanning var det? För om man inte är sig själv. Är sanningen då någon annans? Eller är allt bara lögn? Just då. För sanningen är ju faktiskt - när man ser på det i efterhand - att jag inte trivs på mingelpartyn och att jag inte kunde bry mig mindre om de där som tycker de är så häftiga. Jag skiter faktiskt i dem. Det är helt enkelt inte min kopp te som man säger. Inte något av det.

Men det är väl så. Att det som känns sant i stunden också är sanningen. Just då. För just den som känner så. Även om det sedan visar sig vara lögn. Eller hur man nu ska tänka. Och när vi ändå är inne på ämnet: Läs Faktum. Det är en jäkligt bra tidning.