Som vanligt blev det sånt där motstånd det blir när man ska klä på barn som ska ut i regnet. Eller som det numer är här hemma - barn som ska ut. Eller kläs på, för den delen. Mellankillen ville inte och då ville inte lilltjejen och då ville mellankillen ännu mindre och så håller det på. Önskar jag kunde säga att jag själv tog det hela med ro, men ingen är perfekt. Det var i alla fall dags för somnapromenad där det var den minsta som skulle somna, eller "håva vagnen" som hon säger. Och regnet skvalade.
Väl ute så blev det suck och stön från mellankillen ungefär halva promenaden, vad jag än försökte avleda med. Men när vi passerat den magiska punkten då mellankillen förstod att nu var vi faktiskt på hemväg igen - på riktigt - då vände allt. Då blev det plötsligt härligt att plaska i varenda vattenpöl och sparka i varenda rännil. Gå med armarna utsträckta för att uppleva regnet. Njuta av att det stänker mot jackans huva. Lyssna.
Det är i de stunderna det är så fantastiskt njutningsfullt att vara pappa. Inte för att det regnar, utan trots att det regnar och trots att man egentligen bara vill in och värma sig för att man har glömt vantar och fingrarna krampar runt barnvagnens handtag. Det är så underbart och se hur ens barn upplever något med alla sina sinnen och bara tar in. Låter sig omfamnas av nuet.
Väl hemma stannar han ute och hoppar i vattenpölar, bär hinkar med vatten kors och tvärs i trädgården, pysslar i lekstugan och mår toppen. Lilltjejen sover i vagnen och själv värmer jag mig. Dricker kaffe. Och skriver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.