05 oktober 2013

Genus.

Jag är ingen genusvetare, men jag är pappa till tre barn - två flickor och en pojke -  och det gör mig så ledsen och förbannad när jag tänker på att de kommer att behandlas olika och ha olika förutsättningar i livet på grund av sitt kön. Andra saker kommer såklart också att spela in så otroligt mycket, men de kommer sannolikt aldrig att komma ifrån vilket kön de har. Aldrig. I alla fall inte som det ser ut i samhället idag. Och nu pratar jag om sådant där kön inte borde vara relevant.

Därmed inte sagt att de inte kan bli vad de vill. För det kan de bli. De kan bli precis vad som helst eftersom ingen har rätt att påstå motsatsen. Barn har rätt att bli vad de vill oavsett om det är koreograf, bonde, brandman, statsminister, sjuksköterska, lärare, VD, artist, astronaut, ballerina, präst, butiksbiträde, domare, journalist, växeltelefonist, superhjälte, gatsopare, bagare, polis, skådespelare, optiker, hästskötare, bilskrotare, ja du förstår vad jag menar. There is no limit, not even the sky. Det är vår förbannade rätt som vuxna att backa upp framtidsdrömmarna, uppmuntra och stötta. De kan bli vad de vill. Du kan bli vad du vill.

Men kan de det? Ja, varför inte. Självklart kan de det. Men kan de bli det på samma villkor? Nej, troligtvis är det inte så. Inom exempelvis vissa yrkesval kommer min son att ha större sannolikhet att "lyckas" än mina döttrar. ENBART PÅ GRUND AV SITT KÖN. Det är ju hur sjukt som helst.

Som sagt, jag är ingen genusvetare men jag är pappa. En pappa som varenda dag läser artiklar, blogginlägg och tweets om det ojämställda här i vad som ska vara ett av världens mest jämställda länder. Som också gång på gång märker hur "små" detaljer här och var gör skillnad på kvinnor och män där det inte borde vara någon skillnad alls. Ibland handlar det om ordval, ibland fotovinklar, ibland något annat. Och jag märker ändå säkert inte ens hälften samtidigt som jag med all säkerhet bidrar till att cementera just dessa skillnader mer än jag vill erkänna eller förstår.

Min äldsta dotter fyller 20 år 2025. Då vill jag att hon blir bedömd utifrån hur hon är och vad hon kan som människa, inte utifrån hur hon är och vad hon kan som kvinna. Jag vill att hon ska ha samma förutsättningar som sin bror har när han fyller 20. Jag vill inte hon ska behöva bli förminskad för att hon är kvinna eller förbisprungen av män bara för att de är just män. Det är så mycket en vill när det gäller barnen, men just det som jag just skrev ska en inte ens behöva skriva. Inte ens tänka. Det ska ju bara vara självklart. Och det tycker jag inte för att jag är pappa till två döttrar, utan för att jag är människa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar