23 oktober 2013

Övertrötta familjen

Det blev en obehagligt tidig morgon igår. I alla fall när man redan hade sömnbrist innan. Frugan skulle till sjukhuset och hade fått tid redan kvart i sju, svärföräldrarna är bortresta och att be en kompis komma över och passa barn eller skjutsa kvart i sex på morgonen. Nej. Den möjligheten har vi tyvärr inte.

Därför blev det alltså tidig uppgång för alla, in i bilen och iväg. Frugan lämnades av i god tid och vi andra käkade medhavda mackor på sjukhusparkeringen. Mörkt och regnigt var det, men i bilen väldigt mysigt. Sedan mot dagis, morgonfritids och jobb. Allt väl så långt. 

Framåt eftermiddagen var det  simskola för de två största, men även jag och lilltjejen skulle bada och det var då det började skära sig. Lilltjejen kom först jublande och skrek "BAAAADHUUUSET, men så vände det tvärt. Hon skulle plötsligt inte följa med från dagis, inte ta på skor, inte jacka, inte mössa, inte gå med till bilen, inte gå in i bilen, inte sätta sig ner i bilen, brottas när hon skulle spännas fast. Ja, ni förstår. 

Väl framme fortsatte det i samma stil tills vi kom in i omklädningsrummet. Då tog istället mellankillen över och skulle inte klä av sig eftersom han inte fick eget skåp (vi hade inte fler hänglås), inte ta på badkläder osv, osv, osv. Övertröttheten gjorde sig minst sagt påminnd. 

Väl inne vid bassängerna funkade som tur var allt strålande hela tiden och likadant vid duschandet efteråt. Inte bara strålande, utan fantastiskt. Och jag försökte verkligen hänga fast vid den känslan, jag lovar att jag försökte. Inte bara försökte utan bet mig verkligen fast, men sedan satte det igång igen och känslan slet sig. Inte klä på, inte göra si och inte göra så. Springa iväg med saker, springa och gömma sig osv, osv, osv. Ja ni förstår nu med.

Det var väl inte så farligt. Nej, egentligen inte. De var ju övertrötta och de är barn. Då kan det ju bli så. Och jag var så klart den lugna, förstående pappan som tog det hela med sans och ro. Visst var det så. Eller, njaaaa, kanske inte riktigt...

Dessvärre var jag också alldeles övertrött och det jobbiga var att efter ett tag - såväl före som efter badet - märkte jag hur jag blev en sån där förälder som man ibland ser och tänker att sån där förälder vill man verkligen inte vara. Ni vet den där som är sur, arg och grinig på nivån "jag orkar inte bry mig att andra föräldrar ser ogillande på mig för att jag är en sån här sur, arg och grinig förälder". En sån förälder. Och det just så det blev och jag skämdes något fruktansvärt men orkade helt enkelt inte göra något åt det. Orkade inte ta tag i mig själv och skrika SKÄRPNING FARSAN! SLUTA VARA SUR, ARG OCH GRINIG! Trist. Jag vet.

Väl hemma var vi faktiskt ändå ganska sams igen och det resten av kvällen. Självklart blev det förlåt sagda kors och tvärs och allt kändes bra igen. För alla, tror jag. Och nu ikväll känns det som att vi börjar komma ifatt. Vi är ganska mycket o-övertrötta och bara vanligt trötta, var skiljelinjen nu går mellan dessa tillstånd. Men det är väl kanske det där med humöret.

Man får trösta sig med att det blir inte så där dumt så ofta - och när det blir det finns det många chanser att bli sams. Och vi brukar alltid ta dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar