03 maj 2016

Barfotabad och melankoli

Handflatorna förnimmer långa, smekande grässtrån, kanske ängssvingel eller timotej. Prästkragar. Lätta försommarvindar mot solvarm hy, ett leende som leker i mungipan. En tandglugg. Långsamma steg över ängen eller spring genom kohagen. På väg mot bäcken. Med mormor till hennes hemliga plats för lugn och ro, meditation, bad med hunden eller som nu, äventyr med barnbarnen. I utflyktskorgen saft och plättar, nybakat bröd. I bäcken barfotabad och barkbåtar.

Det är ett varmt minne, eller kanske hundra sammansmälta. Jag vet inte längre, men det kommer över mig när våren andas därute. Bland sprickande björkar och vitsippor som spränger fram i skogsbackarna som fanns det inte tid att vänta. Kanske vet de inte att deras tid snart är över, annars skulle de nog stilla sig och bara njuta av att vara. Innan allt är bara minnen. Eller så vet de. Snart ska ändå andra ta vid.

En gång fick jag Stefan Andhés bok "Av fröjd vill hjärtat gråta". Det var en present från min pappa, tror jag, men det spelar ingen roll just nu. Han skrev ofta om sin mormor, Andhé, för den relationen var viktig för honom, har jag i alla fall för mig. Jag känner igen mig i det. Så var det för mig med. Nu är jag tveksam om jag ens har boken kvar, men titeln har hängt sig fast i alla år.  "Av fröjd vill hjärtat gråta". Ibland, ofta utan märkbar anledning, förnimmer jag den, dess vemod, och av någon anledning får den mig ofta att minnas. Barndomen. De ändlösa somrarna. Mormor. Och att allt är just minnen. Men varma minnen.

Ute sjunger koltrasten. Kvällningen faller. Och snart har vitsipporna blommat över.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar