16 augusti 2013

Med fötterna i maten

Plötsligt hamnar jag bland några av landets bästa naturvårdare. Några av dem bara glor och andra skuttar livrädda åt sidan. Allt jag själv kan tänka just då är "Stanna inte! Stanna inte! För då kan du inte börja igen."

Det var dags för ett stort steg i c25k som ska ta mig från soffan till att verkligen springa 5 km. Dagens stora steg innebar att jag skulle springa flera kilometer i sträck. Flera var här dryga tre, vilket jag inte borde ha några som helst problem med. Om jag skött mitt motionerande vill säga, vilket jag alltså inte har. Det var detta stora steg som placerat mig i löparspåret.

Efter en dryg kilometer möter jag åtta ryttare i rad på den smala stigen. Både de och hästarna tittar avmätt på mig och har ingen som helst brådska. Själv måste jag springa på stället medan de passerar och allt jag kan tänka på är att om jag slutar springa så blir jag där. Då kommer jag aldrig kunna ta mig vidare, utan sjunka ihop med stumma ben i självömkan och ringa hem efter skjuts. Nej, inte riktigt. Däremot ger jag mig fasen på att inte sluta springa, även om det inte tar mig framåt.

När sista hästrumpan passerat får jag dessutom för mig att springa ikapp den förlorade tiden. Sprintar längs stigen och drar in den blandade lukten av hästkropp och hästskit. I varje steg håller jag på att sätta foten i en varmångande hög och de redan ansträngda lungorna påminns om min hästallergi. Det blir lite tyngre att andas medan fötterna kastas hit och dit, kors och tvärs. Men både jag och skorna överlever, sänker farten efter ett par hundra meter och andningen övergår i normalt flåsande. Normalt är här ett relativt begrepp.

Ungefär samtidigt kommer jag fram till beteshagen där grinden för en gångs skull är stängd. Blickar ut över hagen och upptäcker att man släppt kor i naturreservatet. Det var visserligen på tiden eftersom växtligheten står hög och behovet av bete är stort. Men även korna har tagit sin tillflykt till stigen som löper genom beteshagen, dvs min löparstig. Där står de uppradade på långt led och bara glor på mig innan de första tar livrädda skutt åt sidan. Jag väljer att själv ta en annan väg och ger mig ut i den höga växtligheten som snart, förhoppningsvis, kommer att ha betats ner av några av landets bästa naturvårdare, dvs de gloende kossorna. När jag viker in på stigen igen känner jag hur blickarna nyfiket följer mig. Tänker att några av de idisslande åskådarna nog skakar på huvudet åt galningen som rusar fram över deras matbord. "Löparjävel."

När Endomondo-rösten släpigt talar om att det är dags att börja gå väljer jag att pressa mig några hundra meter till. Plötsligt finns den där orken som saknades vid hästarna. Alltid något. På lördag eller söndag är det dags igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar