Jag var visst lite tankspridd, men det har jag glömt..

Häromdagen frågade frugan om jag gjort iordning och packat lunchen. Som skulle med till jobbet.
- Ja, det gjorde jag före frukost.
- Före frukost. Varför då? Varför äter du inte först?
- För annars glömmer jag den och kommer på när jag sitter på bussen att Visst ja! Fasen också!
- Är det inte jobbigt, undrar hon. Att vara så där glömsk.

Och visst är det jobbigt. Ibland är det skitjobbigt att vara så glömsk eller tankspridd så att man åker till ICA utan plånbok, glömmer bort att mat måste börja lagas ett tag innan den ska ätas, ringa samtal som måste ringas och ta med de där sakerna som bara MÅSTE tas med.
 Det är skitjobbigt att ofta, ofta, ofta tvingas vända bilen och åka hem för att man glömt vad det nu är man glömt. Den gången. Det är skitjobbigt att tvingas gå upp igen när man sjunkit ner på kudden med ett Aaaaaaaaaaaahhhh, äääääntligen! Vad skönt att få lägga sig! för att man glömt ge hunden den där medicinen hon ska ha varje kväll. Varje kväll. Hur svårt kan det va?!

Då gäller det att tänka på att det finns de som har det värre. Och för dem finns Tankspriddas riksförbund. Där är en samlingsplats för de där riktigt tankspridda. Såna där som ställer fram sina stövlar precis vid ytterdörren för att inte glömma dem nästa morgon - för att nästa morgon ta ett stort kliv ÖVER stövlarna och senare komma på att Ja just ja... Ja, just ja det var visst jag som gjorde just den grejen. Med stövlarna.
De jag menar är ju egentligen de där tankspridda som åker bort över helgen och sent på fredagskvällen kommer på att väskan står kvar hemma - ganska sannolikt utanför ytterdörren - och därför tvingas åka hem igen mitt i natten för att hämta den. Eller, vänta nu. Det var visst också jag. I vilket fall som helst är jag glad för att jag inte platsar i det där riksförbundet. För tankspridda.

Ibland glömmer jag visserligen att lägga mig i tid. Typ varje kväll. Ungefär som nu.