Det är fortfarande svårt att ta in det som hänt i Japan. Att greppa och förstå. Rent förståndsmässigt. Det går inte. Det är för stort och omfattande för att hjärnan ska kunna hantera och det är kanske meningen. Annars skulle man väl bli galen.
När det står att tusentals är döda, tusentals saknas, att härdsmälta kan vara nära, att man fasar för ett ännu värre "Tokyoskalv" så blir det någonstans bara ord. I alla fall för mig. Det går inte in. Det blir istället de små fragmenten som gör det påtagligt. En bild på en liten rädd pojke eller flicka, en förtvivlat viftande arm i ett fönster eller en gammal man som flyter runt på resterna av ett tak.
Svårast är det nog ändå med barnen. Rädda barnen beräknar att minst 100 000 barn blivit hemlösa till följd av tsunamin. 100 000. Det känns i magen samtidigt som det inte går att fatta. Men så ser man någonstans ett ensamt barn på någon bild, någon sekvens och då knyter det till ordentligt i magtrakten. Tänk att inte ha ett hem till sina barn. Eller inte finnas till för sina barn.
Sen tänker jag på de föräldrar som blivit barnlösa i tsunamin. Och då går det inte att tänka längre. Det går fasen knappt att andas.
Läs mer: GP 1, 2, DN 1, 2, SvD, Ab, Rädda barnen
Nej, det går inte att begripa, långt mindre att ta till sig.
SvaraRaderaÄndå sitter jag som klistrad långa stunder framför medias nyhetssajter och förfäras.
Det är bara....så för mycket!
Vi är väldigt glada för allt stöd vi kan få. Tack för ditt engagemang. Vänliga hälsningar Lovisa, pressansvarig Rädda Barnen
SvaraRadera