Skvalar det så skvalar det

Kiss i sängen och ha det bra
ligga kvar och fundera
varm om stjärten som en sommardag
jag tror jag kissar lite mera

Jovisst, det där med att kissa på sig är ju inget ovanligt i småbarnsåren och som förälder är det självklart ens uppgift att torka, byta och se glad ut. Så jäkla glad. Kanske lite sammanbiten, men ändå. Det hör ju liksom småbarnsåren till. Men ibland blir det bara för mycket av det roliga. Som när allt blir ett enda stort kisskalas.

Pyjamas och sängkläder som måste bytas på natten är ju inte mycket att orda om, men när det följs upp av nedkissad dubbelsäng, nedkissad soffa och nedkissad vardagsrumsmatta inom loppet av någon timma blir man en aning matt. Lite trött så där. Och inte vill man ligga kvar och fundera.

Åt två håll

Brukar inte tycka om förarbetet när man ska måla. Ofta är det bland det värsta jag vet. Men att renovera en gammal dörr till lekstugan samtidigt som en bra ljudbok stänger ute en del av verkligheten, det är riktigt bra. Vilsamt. Dessutom är det ju alltid trevligt att få en bra utväg, liksom en fin väg in.

Med fötterna i maten

Plötsligt hamnar jag bland några av landets bästa naturvårdare. Några av dem bara glor och andra skuttar livrädda åt sidan. Allt jag själv kan tänka just då är "Stanna inte! Stanna inte! För då kan du inte börja igen."

Det var dags för ett stort steg i c25k som ska ta mig från soffan till att verkligen springa 5 km. Dagens stora steg innebar att jag skulle springa flera kilometer i sträck. Flera var här dryga tre, vilket jag inte borde ha några som helst problem med. Om jag skött mitt motionerande vill säga, vilket jag alltså inte har. Det var detta stora steg som placerat mig i löparspåret.

Efter en dryg kilometer möter jag åtta ryttare i rad på den smala stigen. Både de och hästarna tittar avmätt på mig och har ingen som helst brådska. Själv måste jag springa på stället medan de passerar och allt jag kan tänka på är att om jag slutar springa så blir jag där. Då kommer jag aldrig kunna ta mig vidare, utan sjunka ihop med stumma ben i självömkan och ringa hem efter skjuts. Nej, inte riktigt. Däremot ger jag mig fasen på att inte sluta springa, även om det inte tar mig framåt.

När sista hästrumpan passerat får jag dessutom för mig att springa ikapp den förlorade tiden. Sprintar längs stigen och drar in den blandade lukten av hästkropp och hästskit. I varje steg håller jag på att sätta foten i en varmångande hög och de redan ansträngda lungorna påminns om min hästallergi. Det blir lite tyngre att andas medan fötterna kastas hit och dit, kors och tvärs. Men både jag och skorna överlever, sänker farten efter ett par hundra meter och andningen övergår i normalt flåsande. Normalt är här ett relativt begrepp.

Ungefär samtidigt kommer jag fram till beteshagen där grinden för en gångs skull är stängd. Blickar ut över hagen och upptäcker att man släppt kor i naturreservatet. Det var visserligen på tiden eftersom växtligheten står hög och behovet av bete är stort. Men även korna har tagit sin tillflykt till stigen som löper genom beteshagen, dvs min löparstig. Där står de uppradade på långt led och bara glor på mig innan de första tar livrädda skutt åt sidan. Jag väljer att själv ta en annan väg och ger mig ut i den höga växtligheten som snart, förhoppningsvis, kommer att ha betats ner av några av landets bästa naturvårdare, dvs de gloende kossorna. När jag viker in på stigen igen känner jag hur blickarna nyfiket följer mig. Tänker att några av de idisslande åskådarna nog skakar på huvudet åt galningen som rusar fram över deras matbord. "Löparjävel."

När Endomondo-rösten släpigt talar om att det är dags att börja gå väljer jag att pressa mig några hundra meter till. Plötsligt finns den där orken som saknades vid hästarna. Alltid något. På lördag eller söndag är det dags igen.

Vad är väl en iPad mini...? - En testside-junkies bekännelser

Ibland kan jag verkligen snöa in på en idé som jag har väldigt svårt att släppa och oftast handlar det om något som jag vill köpa. Ett behov av att konsumera. Skaffa något livsnödvändigt som just innebär att livet blir lättare att leva, att man når fram till frågan "Hur kunde jag leva utan detta?". Det är inte den frågan som är målet, men ska sanningen fram så känns det lite mer lyckat om man även hamnar där.

Ungefär så i alla fall.

När den där lilla jäkla idén smugit sig in i huvudet kan jag ägna timmar åt att läsa tester på nätet, hitta för och emot. För. Och emot. FÖR. emot. FÖR. emot. Ja, du förstår.

Tidigare i somras funderade vi över att skaffa ny grill och det slutade med en Weber One-Touch Premium 57 cm kolgrill. Grymt nöjda är vi, men den sammanlagda grilltiden är ännu inte i närheten av den tid som lades på att läsa testsidor. Vi kommer inte heller att nå dit i år.

Nu har jag fastnat för iPad mini. Vad jag nu ska med en sån till? Mitt inre, lite sämre jag säger bland annat att det kommer att revolutionera mitt bloggande. Hur då? undrar så klart den förståndigare delen och sedan sätter det igång. Det blir som en drog, att läsa tester och fundera. Läsa tester. Och fundera. FÖR. emot. FÖR. emot.

Det är som med prästkragen - Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar... - men man har räknat ut innan vilket man ska börja på, för att få rätt svar på slutet. FÖR, emot, FÖR.

På exempelvis testfreaks.se finns recensioner och de flesta är ju väldigt positiva. Det finns så klart de som är negativa också, men på något sätt är det så mycket lättare att blunda för just dem.

För att få frid i själen slutar det nog med att det köps en iPad mini, men vi får väl se. Många tester och ångestladdade stunder senare har vi nog svaret.

Novell: Fel

- Låt se. Du säger alltså att Anna brukade springa den här rundan två-tre gånger i veckan på kvällen. En runda på sju kilometer och alltid samma runda. På senare tid hade hon skaffat en ny spring-app till telefonen och den hette.. den hette... vad sa du nu..

- Zombies,.. (harkling) Den heter Zombies, Run...

- Ja, just ja. Och med den låtsas man alltså bli jagad av zombies om jag förstår dig rätt.

- Ja, eller det var det hon sa... att det lät som... som...

*****

- Det låter precis som att det är zombies överallt. Skitballt. Du borde testa, man får hur mycket adrenalin som helst. Det är bara kuta järnet.

- Äh, jag fortsätter med Runkeeper.

- Meeen Johan, vad du är tråkig. Du kan väl testa en gång i alla fall, du får låna min mobil om du vill.

- Skulle inte tro det va.

- Äh, du har blivit så trist.

*****

- Så det var det som fick dig att, så att säga planera det hela.

- Hmm..

- Du måste prata högre Johan, jag hör inte. Det ska fastna på bandet också.

- Ok... eller ja det var då jag kom på den där idén.

- Att klä ut dig till zombie och springa efter.

- Ja...

- För att inte vara så.. trist.. var det så?

- Ja...

- Och hon sprang i skymningen.

*****

- Jag sticker nu, Johan.

- Ska du köra dina zombies nu igen?

- Som om du bryr dig, men ja..

- Ha det så kul då med dina zombies i mörkret. Akta så de inte kommer några riktiga, otäcka, blodtörstiga.

- Ha, ha, haaaa. Skitkul hörru du. Puss. Ses.

*****

- Sen bytte du alltså om och genade genom skogen så att du kom ut, få se nu, det måste vara ganska nära vägen?

- (svälj) Ja...

- Fick du vänta länge.

(axelryckning)

- Du måste prata Johan. Fick du vänta länge?

- Eh, nej eller en stund kanske.

- Sen såg du henne jogga?

-Nja.. mer rusa så där som att det kanske var typ zombies i öronen... eller i appen... eller vad man säger.

- Och då började du alltså springa i skogsbrynet?

- Ja.. jag tänkte att.. (svälj).. jag tänkte att jag skulle springa en bit bort först så jag... jag sprang förbi men en bit ifrån så hon skulle se mig i ögonvrån.

- Och det gjorde hon?

- Ja...

- Och?

- Och jag sprang närmre och närmre och.. och plötsligt skrek hon... och... hon skrek så... så... nej... nej jag vill inte...

- Vi är snart klara. Försök lite till.

- Hon... hon skrek och skrek och började liksom rusa som en galning... men... men...

- Men vad då?

- Men hon sprang ju åt fel håll. Hon sprang ju helt fel... mot vägen... det skulle hon ju inte. Hon skulle ju inte det. så jag sprang efter för att stoppa.. men hon blev räddare och rusade blint och då.. och det var då jag såg ljusen på vägen och skrek...

- Vad skrek du?

- Anna... Anna...

*****

- AAAAANNNNNNNNAAAAA! DET ÄR JAAAAG! AAAAANNNNNAAAAA! STOOOOOPP! AKTAAAAA! AAAANNNNNNAAAAA!

*****

- Och det är som att... som att...

- Som vad, Johan?

- Det är som att bromsljuden aldrig tystnar. Det blir aldrig tyst. De slutar ju aldrig att skrika... De skriker och skriker... och jag hör mig själv... neeejjj... neeejjjjj...

*****

- NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ! NEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJ! 

*****

- Nej, det blev ju inte så bra det där. Ditt så kallade skämt.

- Nej, det blev lite... lite...

- Lite vad, Johan? Lite vad?

- Det blev lite... (svälj)... lite... fel.

Novell: Ö

Han hade simmat drygt fem varv runt ön nu. Den var visserligen liten och han simmade relativt snabbt, men Åsa höll på att bli totalt vansinnig.
-JAG DRAR SNART!, hade skrikit argt åt honom när han passerade bakom den ankrade båten.
Där hade hon suttit i säkert tjugo minuter nu efter det att hon packat ihop alla matrester och matgrejer, filten, kläderna, deras böcker och alla andra saker, lastat över allting i båten och hällt vatten på eldstaden. Han hade bara flinat och simmat vidare.
-Jag ska simma Vansbrosimningen nästa år, hade han sagt förut. Därför måste jag träna. Det blir coolt serru.
Efter det hade han hoppat i och ropat “Sex varv!”.
Vansbrosimningen. Det var ju för fasen nästan ett år tills dess och att simma sex varv runt en liten satans ö som en jäkla anka var väl för fasen ingen träning, tänkte hon surt. Han gjorde det säkert bara för att hon berättat om när hon sprang Lidingöloppet. Hur tufft det var. En riktig utmaning. Grejen var ju att hon egentligen inte sprungit. Hon hade tänkt springa, men backat ur i sista stund. Tänkt att det var alldeles för jobbigt. Det verkar ju fasen så jobbigt. Och nu var det för pinsamt att berätta sanningen. Nej, inte pinsamt. Omöjligt.
Hon ryckte till när han flinande hävde sig upp i aktern och hon blängde surt.
-Tiden?, frågade han. Vad blev tiden?
-Vad då tiden?, fräste hon. Vilken jävla tid?
-Du måste ju klocka mig, fattar du väl! Det är ju viktigt det här. Tiden och så, menar jag. Har förresten bestämt mig. Det blir en Svensk klassiker istället. Lika bra att köra all the way, ända in i kaklet, som vi säger hemma.
Han log skevt och hon fnös.
-En Svensk klassiker? Du?!
Hon kunde ändå inte låta bli att le tillbaka vid tanken.
-Du?!, sa hon igen och skakade på huvudet.
-Jovisst serru. Det blir jäkla mycket träning. Jäkligt mycket, säger jag bara. Löpning, simning, cykling, armstyrka, Det krävs mycket armstyrka till simningen. Tro mig. Mycket pumpa på gymmet. Maskiner och sånt, du vet. Biceps och triceps och vad fasen det heter. Roddmaskiner och.. ja.. du vet sånt där gym… ja, maskiner och sånt, alltså. Du får förresten ro hem. Jag orkar fan inte.

svarar bonden så tvär

Det var ju alldeles nyss. Kommer ni ihåg den där känslan av vår, den första tussilagon , vårens försiktiga läten och förnimmelsen av sommar. Den där långa sommaren som låg och lurade någonstans framför oss, full av allt det där som skulle göras. Hinnas med.

Det var ju så nyss. Alldeles nyss. Och nu läser man tweets och statusuppdateringar om höst. Folk nämner flyttfågelsträck och höstluft. Precis som om sommaren var slut. Som att hösten 2013 redan gjort sitt intåg. Skärp er! Det är så mycket av det tänkta som varken gjorts eller hunnits med. Än. Och det är ju bara början av augusti.

Med blandade känslor är det faktiskt en vecka kvar på sommarlovet. SOMMARlovet. Alltså kan sommaren inte vara slut. Med lite tur kan vi krama ur ytterligare några veckor sommar ur 2013, även efter det att själva sommarlovet övergått i skola och semestern i vanligt kneg. För oss som har turen att ha ett jobb.

Men just det där att sommarlovet tar slut... Jag måste erkänna att det finns stunder när det känns precis som för Supermom. Även om det får mig att skämmas lite.

Ha en fortsatt skön sommar.