03 februari 2011

Blir det plättar så rymmer jag

Idag blev det plätt- och pannkaksfabrik vid spisen. Plättlaggen var ett kärt återseende, det var längesedan, och så blev det lite pannkakor för att spara tid. Dottern åt fyra plättar - varannan dränkt i sylt och varannan i äppelmos -  och tyckte att hon ätit jättemycket. Sonen åt minst tio. Han åt så jag tror att han sprack! skulle min mormor ha sagt. Hon var en baddare på att steka plättar förresten. Och vi var baddare på att äta.

En gång när jag säkert inte var äldre än dottern är nu, var vi i sommarstugan. Den låg ett par kilometer från mormor och morfar. Den ligger där fortfarande, men vägen till mormor och morfar är väl snarare några kilometer uppåt numera om man nu tror på det viset. En dag kände jag och min jämngamla kusin oss väldigt orättvist behandlade. Kränkta. Vi skulle säkert städa rummet eller göra något annat totalt inhumant, så vi ringde mormor och klagade. Då tycker jag att ni ska rymma hem till oss så steker jag plättar, skämtade hon och tänkte inte mer på saken. Men att det var skämt fattade så klart inte vi. Så vi rymde.

Det hade kanske inte blivit så stor grej av det egentligen för vägen hade vi gått så många gånger att vi kunde den i svartaste natten, om det skulle krävas. Men vi hade aldrig gått den själva. Nu knatade vi iväg och kom till den den där bäcken som låg ungefär halvvägs. Och då skulle vi ju bara prova lite fördämningar. Och bygga lite båtar. Och göra lite si. Och lite så. En liten stund.

Några timmar senare kom en uppstressad och panikslagen förälder och hittade oss. Rymlingarna. Äntligen. Idag kan jag förstå den känslan, den totala paniken över att ens barn är borta. Som när dottern försvann på IKEA i tio minuter. Vi var borta i timmar. Men jag kan även förstå barn som fastnar vid bäcken i just timmar, för det gör barn. Ganska lätt. Och tiden rusar. Fort, fort, fort.

Vi fick faktiskt fortsätta till mormor, men med sällskap av både vuxen och säkert en utskällning. Kanske i morfars röda Saab 96. Kanske. Minns faktiskt inte. Men mormor fick i alla fall stå sitt kast och steka plättar. Högvis med plättar. Och jag tror att hon kände sig både skamsen och nöjd, busig och uppskärrad. Gott var det i alla fall, det är jag säker på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar