01 februari 2011

Fattiga barn. I Sverige.

Just nu har vi ont om pengar. Skitont om pengar och det är fruktansvärt jobbigt. Det känns som att man måste tänka efter varenda gång något ska handlas och det där lilla extra köper vi nästan aldrig. Det där med mängden pengar mal hela tiden bak i huvudet. Mal och mal och mal. Som en sten. Tuffast har det varit den senaste månaden och så kommer det sannolikt att fortsätta ett tag. Det är jobbigt, men ändå en situation vi själva valt att sätta oss i eftersom frugan pluggar. Utan lån. Det känns jobbigt, men ändå väldigt lyxigt att ha det valet.

Så är det verkligen inte för alla, vilket blir väldigt tydligt i Rädda Barnens årsrapport om Barnfattigdomen i Sverige. Rapporten är ungefär som ett slag i magen. Eller borde i alla fall vara det på de som kan påverka. Bestämma. Och ändra. Den tar upp problemet med barnfattigdom i Sverige och visar siffror från 2008 då barnfattigdomen var så hög som 11,5 procent. En gång till: 11,5 procent av våra barn. Det betyder att 220 000 barn räknades som fattiga. I Sverige. 2008.

Fundera på det en stund.

220 000 barn. I Sverige. Var fattiga. 2008.

Som sagt. Det är som ett slag i magen.

Enligt Rädda Barnens fattigdomsindex räknas barn i familjer som antingen har låg inkomststandard eller har försörjningsstöd (socialbidrag) som fattiga. Samtidigt ökar klyftorna. I rapportens förord står att "Den rikaste tiondelen av Sveriges barnfamiljer har det idag så gott ställt att varje familj skulle kunna försörja drygt tre lika stora familjer.". Ökande klyftor i det nya Sverige. Och då är det inte så konstigt att den lägsta fattigdomssiffran finns i Täby och den högsta i Malmö med bland annat Rosengård. Det är nämligen så att allra högst är siffran bland barn som har ensamstående föräldrar med invandrarbakgrund. Inte så överraskande kanske, men det som skrämmer är att nästan vartannat barn i den gruppen räknas som fattigt. Vartannat barn.

Så var det 2008. I Sverige. Knappast är det bättre nu. Eller vad tror du?

Om man ska försöka se något positivt så har siffran sjunkit kraftigt sedan mitten av 90-talet. Och lägst var den 2007. Men 2008 steg den dessvärre igen. En följd av konjunkturläget. Den där konjunkturen som kan ställa till det så mycket.

Vår "fattigdom", alltså min familjs, är som sagt lite av ett lyxproblem. Den är faktiskt självvald. Skitjobbig, men självvald. Jag ska fundera lite på det.

Och så ska jag fundera på 220 000 barn. I Sverige.

3 kommentarer:

  1. Ett skitviktigt ämne!
    Har läst om det men inte riktigt orkat ta in!
    Det är så j-a eländigt att barn ska behöva fara illa så jag mår pest av det.
    Jag försöker leva efter vissa egenknåpade rättesnören, bland annat att försöka se - verkligen SE varje barn jag möter.
    I och med att jag aldrig kan låta bli att häva upp min stämma, har arbetat med små och stora barn, tar strid för de svagare i samhället - hoppas jag att jag gör en skillnad.
    Om än bara marginell!?
    Ingen kan rädda hela världen - men alla kan göra något för en annan människa!
    Uttjatat kanske - men en floskel jag försöker tuta i mina egna barn?!
    Empati och givmildhet är goda egenskaper, anser jag.
    Tack och lov har min äldsta gått in i ett ideellt engagemang för tonårsflickor, mina små vet om att det är viktigt att dela med sig av sin frukt till de som inte har egen i skolan på fruktstunden, vi skänker kläder till asylsökande, lämnar kollekt i kyrkan, har alltid en extra portion mat till den som råkar snubbla förbi.
    Ändå räcker det inte på långa vägar.
    Alldeles för många barn lever under miserabla förhållanden och något "tack" för det jag gör vill jag inte ha - bättre då med fler förslag på vad jag kan göra för att "rädda" fler.
    Och visst är det ett lyxproblem att kunna ha möjlighet att studera utan lån, vissa uppoffringar är värda sitt pris då jag tror att det kan komma något gott ut av det i slutändan!
    Tack för att du tar upp ett viktigt och allmängiltigt samhällsproblem!

    SvaraRadera
  2. Ooops, förlåt för att jag "kapade" ditt inlägg, såg just hur lååång min kommentar blev! :)

    SvaraRadera
  3. Be inte om ursäkt för långa kommentarer! Tvärtom! Jag tycker att det är väldigt kul att någon engagerar sig så mycket i det jag tar upp. Då har man ju träffat rätt. Fått någon annan att fundera. Fortsätt så!

    För övrigt håller jag med dig om att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och att det inte handlar om jakt på ett "tack", utan snarare om att göra något självklart. När man kan.

    Ser fram emot fler kommentarer. Både långa och korta :)

    SvaraRadera