23 februari 2011

Jämställdhet till vardags - knyta samman säcken

Har gått och värkt på det här ett tag utan att komma så mycket längre. Egentligen ingenstans alls. Men om säcken ska knytas samman så ska den knytas samman. Det gäller det där med jämställdhet i vardagen. Det blir nog ett långt och gungigt inlägg. Vi får se om det bär eller brister.

När min farfar var i 80-årsåldern bakade han för första gången och det gick en djungeltelegraf mellan alla i släkten; Farfar har bakat! Har ni hört? Han har bakat! Nää... FARFAR?! BAKAT?! Är det sant det som sägs att farfar har bakat?. Det var sant. Han hade bakat för första gången. Vilken redig karl! Det betyder inte att han gått genom livet som totalt ojämställd, men sannolikt ganska. Farmor var hemmafru och köket var mest hennes regioner. De var väl barn av sin tid.

Väldigt mycket har hänt sedan deras generation, men jag kan konstatera att vi inte nått ända fram.
Det är fortfarande inte helt jämställt och det är väl just det där att vi alla är barn av vår tid. Våra föräldrar var mycket mer jämställda än sina och vi är i vår tur mycket mer jämställda än våra. Och alla har vi bagage.

Men vad är det egentligen vi eftersträvar? Total rättvisa? Nej, jag tror inte det. Vi kan aldrig få det rättvist, hur mycket vi än vill. Vi kan ju börja med att det är genetiskt omöjligt, i alla fall än så länge. Ja, här tänker jag dra upp det där med att föda barn. Än så länge är det ju faktiskt något som kvinnor är ensamma om att kunna, men det kan ju vara en tidsfråga.

Nu var det sagt och vi kan gå vidare.

Det viktigaste vi kan eftersträva är väl istället att alla ska få göra allt (utom kanske då det där med barnafödande), dvs alla ska ha samma möjligheter och rättigheter. Men om det gör allt rättvist är jag osäker på. Vi är ju trots allt individer.

Det finns ju sånt som man bara inte passar för, inte vill göra eller som den andra mycket hellre gör. I vårt förhållande finns flera såna saker. Jag tänkte nämna tre. Ta det där med bilen som exempel. Min fru bokar aldrig tid för service, fixar aldrig så att den kommer till verkstaden och på senare tid har hon gett upp det där med tankning också. De två första kan jag inte påstå att jag tycker är jätteroligt, men det är ändå ok och därför gör jag det. Det tredje är ju pisstråkigt och där har hon lovat att bli bättre. I alla fall när bebisen kommit ut. Tankning är ju faktiskt en del av bilkörningen.

Renovering har jag väldigt svårt att komma igång med. Min fru med. Men när vi väl startat tycker jag oftast att det är rätt kul. Det gör oftast inte hon. Därför blir det mest jag som gör det.

Sy kan vi båda två. Jag påstår inte alls att vi är i samma klass, men jag fixar ändå att lappa byxor och sy gardiner. Säkert en hel del annat med. Men jag tycker inte att det är så kul längre. Det gör verkligen hon. Därför vore det ju idiotiskt om det var jag som sydde och inte hon bara för att det på något sätt skulle vara politiskt korrekt med omvända könsmönster. Typ.

Vart vill jag nu komma med det här? Tja, mest poängtera att vi inte får glömma bort att vi är enskilda individer som har ett bagage som vi aldrig helt kan släppa. Det kallas väl barndom och kulturellt arv. Att vi är individer betyder ju också att vi har olika intressen. Inte att gömma oss bakom, men att bejaka på bådas villkor. Sedan inte sagt att det inte ska vara lika. Men det ska vara ett lika som båda trivs med. Kan leva med. Men också kan omforma när vi utvecklas. För det hör ju också individen till. Att utvecklas och ändras. Ja, det ska faktiskt inte bara vara lika utan det ska vara rättvist (där kom det ändå), men ett rättvist som vi båda tycker är rättvist. Och kanske inte ett rättvist som du som betraktare tycker är rättvist. Om du förstår vad jag menar. Min rättvisa är ju inte nödvändigtvis den samma som din. Eller?!

Sist tänkte jag kasta in en brandfackla. Jag tänker 40-50-tal. Kanske på min bakande farfar som inte börjat baka och min farmor som var hemmafru. Jag tror att det var mycket bättre då! Känn på den en stund! Låt mig sedan förklara hur jag tänker. Jag tror att det var mycket bättre då när en normalfamilj kunde leva på en lön och att en förälder kunde vara hemma med barnen och sköta hushållet utan att fylla i blanketter och räkna dagar hos försäkringskassan. MEN och detta är ett viktigt MEN; jag tror INTE på den könsuppdelning som var då.

Tänk om vi istället kunde dela på en heltid. Jobba 50% var. Eller 30-70, 70-30, 90-10, 5-95 eller hur som vi behagar. Mannen hemma på heltid och kvinnan drar in all kosing, eller tvärtom. Det tror jag skulle vara mycket bättre. Vad är det som är så jämställt med att båda måste jobba häcken av sig för att ha råd med att leva, men kanske inte riktigt hinna med att just göra det. Leva.

Min pappa säger ibland att det är många vinklar på ett järnspett. Jag tror att jag slutar med det.

Vill du läsa mer om jämställdhet till vardags kan du göra det här, här, här, här och här.

4 kommentarer:

  1. Tack.
    Jag är en sådan där besvärlig "bakåtsträvare på riktigt" som mestadels är hemmafru och har en man som drar in försörjningen.
    Mitt bidrag till ekonomin är att minimera utgifterna (barnomsorg/fritids) samt frilansar som skribent.
    Praktiskt, eftersom mitt jobb sitter i min skalle och endast är i behov av en dator för att maila iväg!
    Att hantera en borrmaskin, hammare eller skruvdragare är jag en j-l på, väggarna målar jag oftast om och att sy, baka, laga mat, snyta barn är vi båda bra på.
    För oss funkar detta bäst.
    Just nu, det kan ju hinna ändras!?
    Ändrats har det ju gjort fler gånger under årens lopp.
    För många år sedan var det jag som försörjde oss, när våra två äldsta var små och vi fortfarande bodde i Stockholm.

    Tyckte detta var ett bra och mycket nyanserat inlägg i debatten om jämställdhet!

    SvaraRadera
  2. Tackar och bugar! Det var ju ungefär precis så jag menade. Så länge det känns rättvist för er, vill säga ;)

    SvaraRadera
  3. Intressant inlägg! Jag håller med dig om att det viktigaste är inte att det blir milimeterrättvist, eller milimeter-likadant-för-båda. Det viktigaste är ju att båda känner sig nöjda, att båda för göra det de gillar och att man delar på ansvaret för det som ingen tycker är kul. Inte hela världen om det skulle innebära att killen väljer att ta på sig ansvar för bilen och tjejen tar på sig att baka bröd, så länge man reflekterat över det och gjort ett aktivt val.

    Det är det där som "bara blir för att det alltid varit så" som är lurigt!

    SvaraRadera
  4. Just det där sista du skriver är riktigt knepigt och det är ju verkligen där som man riskerar att falla in i de mönster man kanske har med sig i bagaget. Det är ju också lätt att man fastnar i uppdelningen av det där som inte känns kul men ändå ok att göra. Att man aldrig hjälps åt med just de sakerna - och då känns det snart inte ok längre. Då blir det lätt ett litet skav som ligger och irriterar.

    SvaraRadera