Fem i familjen

Det funkar förvånansvärt bra det där med att ha en liten extra i familjen. Sonen är inte svartsjuk, vilket var den stora oron inför bebisankomsten eftersom han är väldigt mammig just nu. Istället vill han gärna sitta med lillasyster i knät, i alla fall kortare stunder, som den stora tvååringsstorebror han är. Emellanåt kommer han gärna med nappen och försöker trycka in i munnen på henne, alternativt rycker ut den ibland när hon faktiskt vill suga på den. Klappar och klättrar på henne gör han också.

Storasyster (tidigare bara kallad dottern) kan sitta i evigheter med lillasyster liggandes i knät. Hon älskar det. Och hon gäller i det här fallet lika mycket den stora som den lilla. Den stora förlorar sig i alla fall samtidigt i Bamsetidningar som hon kan läsa i evigheter. Läser och läser och läser, försvunnen från omvärlden. Endast paus ibland för att klappa och pussa på den lilla i knät.

Själv känner jag mig lite diffus. Väldigt lycklig över trion, stolt, samtidigt som det inte riktigt sjunkit in. Det är som att jag ibland tittar på det hela lite från sidan och iakttar hur vi alla försiktigt jämkar oss in i våra nya roller. Men det är även allergisäsongen som spökar och gör mig lite off. Frugan verkar tycka att jag somliga dagar är ovanligt disträ.

Hon har det förresten tufft på nätterna när de båda minsta vaknar och är ledsna samtidigt. Den ena tröstas med amning och där kan jag dessvärre inte göra mycket nytta. Den andra tröstas med att ligga tätt, tätt intill mamma. När en annan försöker fylla den platsen så blir det mest paniska skrik, slag och sparkar. Hysteri. Frugan förklarar dock för sonen att han faktiskt får vänta på sin tur som blir när lillsyrran ätit, och det funkar relativt bra.

Ja, ja, vi jobbar på det och framsteg gör vi. Åtminstone får man intala sig det. Mysigt är det i alla fall med tre.